*Vi försöker sätta dit ett nytt skåp ovanför kylskåpet eftersom det, citat Snorre, ”ökar värdet på lägenheten med 5 000 – 10 000 kronor.” Skåpet får dock inte plats utan kilas fast mellan taket och kylen och går inte att flytta en millimeter. Chaos ensues.*

Snorre: ”Fortttt, hämta dammsugaren!”

Jag: ”Vad gick sönder?”

Snorre: ”SKIT I DET. HÄMTA DAMMSUGAREN.”

Jag: ”Var det en lampa eller en ljus-”

Snorre: ”HÄMTA DAMMSUGAREN!!!”

Lizzie: ”VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF!”

Jag: ”VAR DET GRISEN!? SÄG INTE ATT DET VAR GRISEN!!!”

Lizzie: ”VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF VOFF!”

Snorre: ”HÄMTA DAMMSUGAREN!!!!!!!!!!”

*hämtar dammsugaren*

Snorre: ”… Och jag vill inte höra ett ord om att du känner att lägenhetens värde ökar för varje sekund.”

Jag: ”Sa jag det innan?! För annars var det ORDAGRANT vad jag tänkte för prick två sekunder sen! Hur sjukt är inte det?!”

Snorre: ”Mm… Du sa det innan.”

Jag: ”Okej. Jag känner att du börjar bli lite irriterad nu, men asså, jag måste bara fråga… Hur mycket marginal hade du egentligen när du mätte innan?”

Snorre (sammanbitet): ”Inte så mycket, eller hur?”

Jag: ”Men hur tänkte du där, egentligen?”

Snorre: ”Håll tyst nu och hjälp till istället.”

Jag: ”… O-aj! Där gick visst min gamla armbågsskada upp igen. Bäst jag sätter mig i soffan och vilar lite.”

GRIS’N KLARA SIG!