Imorse, klockan 07.00, dog en liten dröm jag haft så långt tillbaka jag kan minnas. Det är kanske sant att mitt ständiga hypokondrigooglande oftare stjälper än hjälper, men då jag inte har varit innanför sjukhusets väggar sedan 2009 (när det okända afrikanska viruset som tog över min kropp och skickade mig raka vägen in i karantän på infektionsavdelningen, visade sig vara vägglöss från en Wayne Rooney-tröja som jag beställt på eBay), så kan jag inte göra mycket annat än att samla hemmadiagnoserna på hög.

Jag och dermatillomanin har till exempel alltid haft en tyst överenskommelse för att kunna existera i symbios, och det är att den å ena sidan tvingar in min kropp i ett konstant tillstånd av ”ramlat ner i en köttkvarn”, men å andra sidan gör den aldrig sinande strömmen av små, små bakterier direkt in i blodomloppet att jag blir immun mot alla virus och infektioner. Så ja, även om being Ms. Meatface skapar en hel del sociala barriärer, så gör det mig samtidigt teoretiskt odödlig och det är det faktiskt värt i slutändan (särskilt som mina största intressen: fanfics, hundar och vinna över Snorre i Allt, redan är alldeles tillräckliga sociala hinder)

I alla fall. Imorse, klockan 07.00, vaknade jag av och med en infernalisk smärta i tummen, och nu tror jag att jag kan ha blodförgiftning. Jag tänkte egentligen avrunda med det, men nu slog det mig att ingen har väl haft blodförgiftning i Sverige sedan Emil fick köra Alfred till doktorn i Mariannelund? Finns det ens någon medicin kvar? Är det till och med så att min kropp har agerat förvaringskärl åt sjukdomen i alla dessa år, på samma sätt som smittkoppor-viruset förvarats i laboratorium? Eller är det inte ens blodförgiftning utan bara ett resultat av att jag slet bort a big chunk of flesh ur tummen igår? Finns det någon diagnos för att hela tiden äckla andra med det man skriver på internet? Jonascrambyism?