Huuu. Mardrömsdag. Lizzie sprang omkring och lekte med några barn i parken, då jag plötsligt hörde henne vråla rakt ut. Ylandet träffade right in the childhood, och var utan tvekan det värsta ljudet jag nånsin hört. Värre än ”I’m sorry Mr. Hurwitz, you’ve been cancelled.” och till och med värre än ”Congratulations Mr. Hurwitz, you’ve been renewed on Netflix!”

Vände mig om och såg att en pinne hade spetsat insidan av munnen. En pinne hade spetsat insidan av munnen. Jag vet inte vilket ord man bör betona i den meningen. Men ingen reflekterade nog över att det eventuellt blev fel, för jag bölade så mycket i luren när jag ringde till veterinären att de skrev ”pinne i ögat” i sina anteckningar.

Fördel: hamnade först i kön.

Nackdel: började böla igen både i receptionen och när jag fick träffa den ansvarige veterinären, eftersom jag var tvungen att återge hela händelseförloppet en gång till.

I alla fall. Tack vare VAOOKs ”hemliga specialkur” så verkar hon redan må mycket bättre. Tricket är att undvika de traditionella behandlingarna (de tre V:n – vård, vila, och villkorslös kärlek), ty de biter föga på Lizkamraten. Från det att symptomen uppstår, till dess att man är tillbaka vid receptionen efter undersökningen/behandlingen, så beter hon sig såhär:

(bilderna är givetvis från Hyperbole and a half, din obildade sköka!)

Det är inte förrän man lyfter upp henne i famnen och låter henne få en snabb skymt av beloppet man är i stånd att skicka iväg till Helsingborgs samlade veterinärkår, som lite av livsgnistan börjar återvända till ögonen. Men riktigt frisk blir hon inte förrän kortläsaren meddelar att pengarna är överförda. Beep beep! -1300:-! Beep beep! -3900:-! Beep beep! -7589:-  Först då hissas svansen upp i topp igen och man kan trippa iväg utan några bekymmer i världen.