Tystnaden som uppstår när man kryper omkring på alla fyra och har en lång skällduett med hunden medan alla andra är iväg och köper lunch, och någon plötsligt ringer och frågar vad jag och den andra personen som är kvar vill ha att dricka (som man alltså 1) inte lagt märke till, och 2) har växlat max fem meningar med i hela sitt liv), hörrni. Vad säger man om den, va?

KARLSSON OUT!!!

(Okej, det slår mig nu att vi faktiskt umgicks på tu man hand i dryga 40 minuter första gången vi sågs. Inte för att det faktumet nödvändigtvis ökar på antalet utväxlade meningar – snarare tvärtom, ty vi var båda två så plågsamt usla på biljard att både omgången och tystnaden aldrig ville ta slut. Jag var inte ensam om att dra en lättnadens suck när det fortfarande var typ tolv bollar kvar på bordet och jag råkade sätta åttan.)