”Mister Bruce! Fram med näsdukarna! Omedelbart! Nu är det brått!”

”Jag har ju sagt att du får hitta något annat att stoppa i huvudkudden! Ditt lilla pervo!”

”Va? Oh, you! Nej, det jag tänkte säga var att min tamagotchi har dött.”

”Bevare mig väl. Det var väl lika bra det. Ett nörd-ankare mindre att dra ner dig mot det sociala livets absoluta botten.”

”Nej, nej, nej. Inte en tamagotchi i den ’traditionella’ meningen… Namnet hänvisar till de kommentarer jag  fällde om/till en dyslektisk spådam som gjorde reklam för sina tjänster i en köp- och säljgrupp på Facebook igår morse. Fattar du?! Ett loppismedium! Jag var internethatets Bob Dylan. Det var ren poesi.”

”I… No… Don’t…”

”Men precis när jag hade börjat få upp lågan (’Did a språkpolis verbally abuse you when you were a kid?’ Fattar du? VERBally!) så tog  moderatorerna bort hela tråden. Den gick alltså inte att nå via något annat forum, utan dess enda (svaga) hjärtslag kom från min telefon… vars skärmdumpsknapp har slutat fungera! Så, hela – Sluta snegla ner på klockan, Mister Bruce!!”

”Ursäkta. Det kändes som att tiden – as we know it – hade stannat.”

”Så, hela gårdagen gick åt till att hålla mitt  magnum opus vid liv och  se till att det var tryggt och säkert i Steve Jobs lilla tidskapsel. Batteriet fick naturligtvis inte ta slut, och dagen kantades av en mängd mentala dödslekar när reptilhjärnan kickade in och ville kolla nyhetsflödet på Facebook. Men, ack!, säg den glädje som varar för evigt.”

”Jag skulle kunna nämna något annat som tycks vara för evigt…”

”På kvällen slutade Safari plötsligt att fungera, och med hjärtat i halsgropen rusade jag till mitt livsverks respirator på Facebook. Men sängen stod tom, och jag förstod att magnum opus-hen var borta för alltid.”

”Mmm. Fascinerande. Du, klockan är  över 10. Har inte du ett jobb att gå till?”

”… Så…”

”Så…?”

”…”

”?”

”… Har du några näsdukar jag kan få, eller måste jag förnedra oss båda genom att gräva fram dem ur papperskorgen vid din säng nu igen?”