”Mister Bruce! Du ANAR inte!!”

”Har du ätit upp en hel jordgubbstårta? Själv?”

”HUR visste du det?!”

”Det känns som att hela ditt liv – alla dina val och handlingar – har lett upp till det här ögonblicket. Denna försenade revolt mot någon ’oförrätt’ du drabbades av när du var åtta och blev tillsagd att inte ta fler tårtbitar på skolavslutningen.”

”Wow”

”Och så har du grädde på tröjan.”

”Mm… ”

”Och – good God, Karlsson! – sex nya finnar!”

”Man kan säga att jag har fallen off the candy wagon igen.”

”… Och seglat genom luften rakt in i the ugly tree. Med huvudet före.”

”Jag såg en dokumentär för ett tag sen om en överviktig kvinna som hjärnröntgades medan hon tittade på bilder föreställandes fet mat. En normalviktig persons hjärna lystes upp av söta små eldflugor här och där, medan den fetes belöningscentrum var stort som en knytnäve, lyste som ett jävla stoppljus, och pulserade hotfullt.”

”Var den brittisk?”

”DVDG. Flyttstädningen blev mitt fall. Det började med att jag tyckte att jag förtjänade en isglass efter att vi hade tömt halva lägenheten på möbler, och nu har den idiotiska hjärnan fastnat i nåt jävla Oprah-läge – YOU GET A TREAT, YOU GET A TREAT, EVERYONE GETS A TREAT! Skulle inte förvåna mig ett dugg om min hand växer ihop med kakburken på jobb innan veckan är över.”

”Sista veckan på jobb innan semestern förresten, hur känns det?”

”Det var fan Djungelboken 2: Return to civilization som utspelade sig igår morse när jag skulle tillbaka till jobbet efter tre dagars ledighet. Fick lära mig att gå upprätt igen (sedan musklerna förtvinat efter typ 20 timmar framför Orange is the new black), och reste fräsandes ragg när jag skymtade duschkabinen i periferin, typ:

… Och så tog det mig fem minuter att inse att jag låg och snäste: ”Stäng av alarmet.”, ”Snälla, kan du stänga av alarmet?”, ”STÄNG AV DET DÅ!!”, ”Men det är ju INTE KLOKT att jag måste göra ALLT själv!!!” till en hög med tvätt i morse, eftersom Snorre hade somnat i soffan.”