”Heeeeeeellooooo mister Bruce!”
”Helluuu hösthakorna!”
”Glöm-inte-finnarna!”
”Jag-vill-helst-glömma-finnarna!”
”Går inte för de är överallt! ÖVERALLT, Bruce!”
”Är det ens någon idé att fråga om din sociala situation, eller-”
”KAT-A-STROF, Bruce! Nu har jag nått stadiet då my debilitating loneliness börjar locka till sig riktiga weirdos.”
”Vilken typ av weirdos snackar vi om här? De som bär omkring på sin mat i en fryspåse och har en knut stor som en tennisboll i håret?”
”Tss. 1) Ja jag använder pastapåsar™, och det är genialt. Ingen disk. Folk håller avståndet på stan. Inget mögel. 2) Jag har klippt bort den!”
”Få se! Oj. Hm. Det – hm. Det blev lite… Hmmm.”
”Ojämnt?”
”Kalt.”
”Kloka ord, Bruce! Nej men mer sorten som avbryter en mitt i en mening för att säga: ’… Men man måste ju leva också… Har knullat hororna i Nürnberg och knullat hororna i Amsterdam’ och ropar ’hur många barn har du?’ efter en. Och nattens taxichaufför. Och DGM. Och. Hm. Mannen som slog ner en -vad?- tolvårig pojke mitt framför ögonen på mig i måndags. Och-”
”VA?”
”Ja. Tre män i 18-årsåldern joggade förbi mig på väg hem från jobbet förra veckan. De sprang fram till två pojkar på cykelbanan, och en av männen slog till den ena killen i huvudet med full kraft så att han segnade ner i backen. Sedan började han skrika om när han skulle få sina pengar, och sparkade på honom medan pojken fortfarande låg ner. Och grät. Två meter ifrån mig.”
”VA? Vad gjorde du?!”
”… Gick därifrån. Ringde polisen.”
”…”
”…”
”Det var ett barn.”
”Jag vet. Jag vågade inte.”
”Man måste ingripa.”
”Jag vet! Men jag vågade inte.”
”Jesus.”
”Nu blev det lite dålig stämning här. På tal om dålig stämning, så har jag sagt upp bekantskapen med två vänner nu!”
”Jasså? Hur har det gått?”
”Jättebra!”
”Ojdå! Vad sa de?”
”Vad menar du?”
”Vad sa de när du berättade att du ville säga upp kontakten?”
”HAHA! Bruce! Jag vet att du de facto inte åldras, eller ens befattar dig med sådana värdsliga saker som naturlagar, så därför är du ursäktad. Men naturligtvis har jag inte sagt något! Det behövs inte. Det FÅR man inte göra. Spelreglerna är annorlunda nu. Man tar bort personens nummer, sms-historiken och avslutar vänskapen på Facebook.”
”Jaha, och vad händer sen?”
”Ja man väntar på att personen ska upptäcka det och be om ursäkt för sitt beteende!”
”Och hur lång tid tar det?”
”Jag vet inte… De har inte märkt det än.”
”Vaddå…? När gjorde du det?”
”Tjaaa den första tog jag nog bort för… hm… två år sen?”
”Men åh, älskling… Men vänta lite nu. Vad är det som säger att de inte har tagit bort dig först, och att det i själva verket är du som borde be om ursäkt?”
”JAG-ÄR-PERFEKT-ALLA-ANDRA-ÄR-DUMMA-I-HUVUDET-JAG-GÖR-ALDRIG-FEL.”
”… Förutom den gången du bara gick därifrån och lät en liten pojke bli misshandlad?”
”Ja, precis, förutom den gången.”