Kan glatt rapportera att en inte bara har ”let herself go a bit”, en har minsann låtit sig själv springa på grönbete runt halva jordklotet!! … Även om glatt, springa och grönbete är lustiga – på gränsen till rent illiterata – ordval i sammanhanget. Men vad gör det! Jag behöver ju inte se eländet!

Vi (jag, Snorre, Lisa, Johan och pappa) var och såg Nick Lowe i tisdags in the fabulous swinging town of Malmö. Jag har pratat om det förr inför ett ointresserat auditorium, och jag kommer att prata om det igen inför ett ointresserat auditorium: någon gång i mitten av 90-talet komponerade pappa ihop det ultimata blandbandet.  Till och med erfarna blandbandsgiganter som Nick Hornby och Stefanmedo hade vridit sig i mindervärdeskomplex-plågor och självtvivel på golvet efter en enda genomlyssning. Det här kassettbandet har förresten överlevt säkert tio bilar, 5 000+ speltimmar och tre små barn som så fort tillfälle gavs attackerade hela 60- och 70-talets musikhistoria och rev ut meter efter meter av tunna magnetremsor för att sedan forma en enorm boll av allt trassel.

Typ så. Fast ändå (verkligen) inte.

Och Nick Lowe spelar alltså en central roll i detta bilband. En topp tio-punkt på min Bucket list skulle förresten vara att se alla dessa band och artister live. Det hade kunnat bli The trip 2025 – fast istället för Rob Brydon och Steve Coogans ”She was only sixteen years old!” hade Snorre imiterat vår superförvirrade mäklare (”Ja. Så måste det bli.”) och jag hade spelat ut mitt ess i rockärmen och härmat taxichaffisen i Liverpool som passive-aggressively recenserade alla Manchester Uniteds spelare (”What about Rio Ferdinand?” Bloody useless. ”Carrick?” Shite. ”Vidic?” Rubbish. ”Rooney?” (paus i 15 sekunder, medan han febrilt letade efter någonting negativt att säga) … He’s fookin’ ugly!).

”En ensam 65-åring med gitarr öser ur sig genialiska låtar om livets viktigaste känslor.” skrev Håkan Steen i Aftonbladet dagen därpå, och ingen har väl sammanfattat en spelning så väl sedan Markus Larsson skanderade HERRESATANSJÄVLAR! efter Bruce -08. Fyrahundra pers i publiken och en huvudperson på skämthumör vars låtskatt för tankarna till Low Eggborough.

Direkt efter konserten väste jag slugt till mig själv ”Right! Get those little legs movin’!” och så pinnade jag iväg genom folkmassan på jakt efter konsertaffischen. Kom iväg sent pga enormt dörrstopp av kött och blod (och skägg och svett),  och blev mindre och mindre överseende med folk som skulle ta på sig jackor med flaxande lemmar och typ vänta in varandra i smala korridorer som ett par civiliserade samariter!! Galningar! Dök ner som en hök över den enda affischen som inte var inramad, monterade med missklädsamt vana tjuvfingrar ner den från väggen, och slukades upp av folkmassan.

The German half of me is thinking, “Shove ze old people out ov ze way. Shove ze old and ze infirm! If zey are strong enough to rezist you, zey dezerf to live.”

Efter konserten skulle vi egentligen åka direkt hem igen, men ”direkt” i den här familjen innebär att mamma först måste komma tillbaka från hundpromenaden, alla ”ska bara” gå på toaletten först, sedan vill pappa ha en guidad tur på Lisas jobb, och slutligen ska det diskuteras var, när och vad vi ska äta innan vi slutligen kommer fram och inser att restaurangen har stängt. 45 minuter senare, på väg tillbaka till bilen, kommer Lisa plötsligt springandes likt Paul Revere (min enda någotsånär bildade referens. © Borta med vinden.)  och väser ”Han kommer! Han är på väg hitåt!!” – och mycket riktigt, där spatserade Nick Lowe med sin gitarr, sin ljudassistent och två fans.

Den spontana, Karlssonska barbershop-kvintetten radade omedelbart upp sig på ett led och stack en efter en fram huvudet och ropade ”Great show!” efter honom, och Nick vinkade och tackade.  När de hade passerat föreslog Lisa att jag borde få affischen signerad, och hela sällskapet glömde artigt bort att jag för mindre än en timme sedan övergivit dem alla för att knycka sagda affisch, när de febrilt började söka i fickor och väskor efter en penna.

Som om  jag inte led av en tillräckligt crippling självmedvetenhet redan som det var, så såg jag Selinas boksignering i Veep S03E01 för några veckor sedan, och identifierade mig på ett smärtsamt plan med varenda  idiot i kön. Så när vi väl hade sprungit ikapp honom sånär som på någon meter, började jag få kalla fötter och ville inte sumpa mitt första intryck genom att avbryta honom mitt i en mening. Problemet var bara att han aldrig slutade prata(!), så jag följde stumt och storögt efter med affischen och pennan i hand, medan pappa och Snorre i sin tur smög bakom mig och väste uppmuntrande ord om carpe diem och ryggrader. Tillslut, när Nick började närma sig hotellet utan att ens ha lagt märke till mig, fick pappa nog och tog saken i egna händer. Det här bidrog jag med:

1) att le lite förvirrat och generat

2) rodna

3) mumla osammanhängande

4) säga ”Thanks for the best concert ever!!”… vilket i ärlighetens namn var en produkt av stundens ingivelse, en oförklarlig dragning till storslagna gester, och en manisk rädsla för tystnader.