Alltså gårdagen… hahaha… Värdigheten och självbilden har ingenting att säga till om, den här historien måste berättas till varje pris… Om jag så måste offras på altaret som någon sorts martyr för de patetiska och enfaldiga, så kan jag – får jag! – inte behålla det här för mig själv. HAHA! Ja håll i er för nu kör vi.
För några månader sedan anmälde jag mig till en lovordad privatkurs/föreläsning/something-or-other om hundkommunikation. Två timmar för 700 kronor, så ja, gulp, men för några månader sedan kände jag mig lite mer obekymrad, impulsiv och ”galen”*. På den tiden var jag till exempel inte skuldsatt för livet. Cut to: igår, när det inte alls kändes lika kul att stå vid uttagsautomaten i regnet och tömma kontot halvvägs in i månaden. Ena hörnet av en Tyler Stout-affisch smekte mjukt min kind när den tog ett känslosamt farväl utan att ens hunnit träda in i mitt liv. Men men. Djurkommunikation är trots allt något som intresserar mig väldigt mycket, och jag tänkte att jag i alla fall skulle få med mig några nyttiga övningar och tips för att bättre förstå min hund, tyda hennes kroppsspråk etc etc (och vice versa).
* galen inom citationstecken innebär att man är det på ett charmigt sätt, som typ valfri kvinnlig huvudrollsinnehavare i valfri indiefilm.
Skakade hand med föreläsaren och hon gestikulerade omedelbart mot en stol på andra sidan rummet. Just som jag skulle sätta mig ned sade hon: ”Ja, jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag kommer att göra idag. Jag är alltså ett hundmedium, så jag kommer att prata med Lizzie och lyssna på vad hon har att berätta.” Jag frös halvvägs ned mot stolen, och mitt mun gick från ett artigt leende till ett smalt streck av förfäran. Sedan böjde hon ner hakan mot bröstet, slöt ögonen och började mumla i snabb takt ”Hej Lizzie, jag heter Britt-Marie” (alltså fördomar förgiftar säkert själen etc etc, men SÅKLART ATT DU GÖR) ”och jag ska prata med dig idag. Jag vill att du berättar allt för mig, lättar ditt hjärta under de kommande timmarna. Börja när du vill. Jag lyssnar.” och därefter krökte hon (om möjligt) ryggen än mer över ett anteckningsblock i knäet och började skriva frenetiskt.
Lizzie var ju som vanligt i sitt sociala esse när hon rastlöst och stressat tassade omkring i rummet som en traumatiserad och/eller hemsökt kulting på ett slakteri, och verkade inte alls särskilt mottaglig för någon övernaturlig dialog med en fullständig främling.
(Obligatorisk länkkärlek och lite unrequited lesbian love till Hyperbole and a half)
Be mig inte återge hur jag gjorde för att inte brista ut i ett hysteriskt gapskratt/otröstlig gråt i det ögonblicket, för det har jag ändå inget svar på. Och på något sätt blev jag ändå motvilligt fascinerad, ja nästan hypnotiserad, av Britt-Maries beslutsamhet att bara köra på som om ingenting hänt (och frenetiskt skriva sida upp och sida ner i kollegieblocket), medan Lizzie låg och hyperventilerade under min stol, sedan försvann utom synhåll runt hörnet i några minuter, innan hon slutligen lade sig ner och somnade på golvet. Likt ”en droppsten som slipats i decennium efter decennium, och blivit en stenhård, totalt opåverkbar karaktär” fortsatte Britt-Marie att mumla frågor och uppmuntrande ord till min sovande hund, och då och då stannade hon upp för att återge vad Lizzie berättade för henne. Det var imponerande, på ett något svårförklarligt vis! Jag menar, min självmedvetenhet och mitt samvete hade fan gett upp och bett om ursäkt från djupet av mitt hjärta i samma stund som jag presenterat mig som hundmedium… men Britt-Marie, hon körde på ända in i kaklet.
Detta var några av sakerna som Britt-Marie förtäljde (de fetmarkerade delarna är saker som jag själv tanklöst har råkat berätta för ägaren av butiken):
– Lizzie är orolig över flytten.
– Hon vill att jag skaffar en ny hund, som kan ”ta över” träningsdelen…
– … eftersom Lizzie föredrar ett mer tillbakadraget liv soffan. (?!?!?!?!)
– Hennes favoritgodis är ”små, fyrkantiga bitar” (som, av en händelse, säljs i butiken)
– Hon är hård i magen ibland och vill att jag köper någon lindrande olja (behöver jag ens inspektera butikshyllorna?)
– Hon vill ha en rosa hatt med en fjäder i, likt de som – and I quote – ”brittiska adelsdamer brukar bära under rävjakten”.
– Hon gillar att se fin och proper ut, ”till skillnad från matte som kan ge ett något ovårdat intryck”. (Misstänker att det även var en thinly veiled hint om att jag ska borsta henne oftare, fuck Huuuuuuuugh! Var hela den här sessionen bara en intervention för att få det sagt? Säg det i så fall till mitt ansikte nästa gång, så att jag slipper betala 700 kronor för det… eller skriv det anonymt på internet, som en normal människa!!)
– Jag ser henne hela tiden vid din vänstra sida, nästan som att ni dansar.
Godnatt. Jag behöver i alla fall inget jävla hundmedium för att veta att vi kommer bli diskade i agilitytävlingen imorgon bitti.
Bonusmaterial:
… Och Felix ringde till Snorre imorse och frågade om han kunde låna ut 700 kronor.