”TILLÅT MIG SAMMANFATTA DAGEN. JAG KLIVER UPP KLOCKAN KVART ÖVER FEM. HALVSPRINGER TILL CENTRALSTATIONEN EFTERSOM LOKALBUSSARNA INTE BÖRJAT GÅ. ÅKER TÅG. ÅKER BUSS. BLIR FASTBUNDEN OCH ÖVERGIVEN PÅ FRÄMMANDE MARK.”

”… förvandlas till ett nervöst vrak…”

”KÄFT. JAG DARRADE AV RASERI. RASERI  OCH TYST INDIGNATION.”

”Tyst? Du var den enda hunden som skällde o-av-brutet under hela banvandringen.”

”INDIGNATION DÅ. BLIR INDRAGEN MOT MIN VILJA I EN JÄVLA BAJAMAJA. TVINGAS ÄTA MIN FRUKOST UR EN BAJSPÅSE. DU HÄLLER UPP LITE VATTEN I EN JÄVLA KORK OCH TITTAR HJÄLPLÖST OCH BEDJANDE PÅ MIG. EFTERSOM DU HAR GLÖMT VATTENSKÅLEN. AGAIN!!!!! JAG LYCKAS MOT ALL FÖRMODAN KOPPLA BORT DENNA SKÖTSELKATASTROF OCH ÄR FELFRI GENOM HOPPKLASS-BANAN. HAR BARA UPPLOPPET KVAR. PLÖTSLIGT SKAKAR MARKEN VÅLDSAMT UNDER MIG.”

”Så illa var det inte. Jag halkade bara.”

”DET VAR SOM OM EN KOMET SLOG NED PÅ JORDEN.”

”Mm…”

”SKA BLI SPÄNNANDE ATT SLÅ UPP TIDNINGEN IMORGON OCH LÄSA OM VILKA ARTER SOM UTPLÅNADES.”

”Mm…”

”I ALLA FALL. KOMMER I MÅL – FELFRITT SOM SAGT – OCH SÅ FÅR JAG HÖRA ATT VI ÄR DISKADE. TROR INTE MINA. JÄVLA. ÖRON.”

”Ja, men-”

”FÖR ATT DU TAPPADE DIN FÖRBANNADE JÄVLA MÖSSA I FALLET, OCH PLOCKADE UPP DEN IGEN.”

”Ja, fast-”

”JAG SAKNAR ORD.”

”Det gjorde du minsann inte back when it happened. Jag har inte hört en sådan samling fula ord om mig själv sedan Aftonbladets kommentarsfält fortfarande var öppet.”

”OCH VAD HÄNDE SEN DÅ?”

”Vad? Du menar när jag började gråta av tillbakahållen smärta och (inte tillbakahållen) självömkan när en vänlig funktionär frågade hur det gick med armen i fallet?”

”MORSANNNNNNNNNNNNNNNNN…!”