Liz McDog har varit rätt så fantastisk de senaste två veckorna. Tre pinnar i agilityn och 97 poäng (och ett förstapris) i rallylydnaden igår. Under prisutdelningen:

Domaren: ”Och ALLA får ta ett pris från det här bordet! Oavsett om de fick ett kvalificerande resultat eller inte. Men för spänningens skull börjar vi bakifrån.”

Snorre (väser exalterat bakom mig medan domaren läser upp plats nummer 17. ): ”GRISEN! Anna! Ta grisen!!!”

Jag (väser): ”Vilken gris?”

Snorre (väser): ”GRIIISEEEN! Som står mitt på bordet!”

Jag (väser): ”Ok, det är inte en gris, men visst. Vaddårå?”

Snorre (väser): ”För den är så GULLIG!!!”

Lite senare:

Domaren: Läser upp vinnare nummer tio.

Tävlingsansvarig: ”Och kom nu ihåg att ALLA får ta ett pris från bordet! Det var någon som glömde det innan!”

Snorre: GASP!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag (väser): ”Vad är det?”

Snorre (väser): ”Skit i grisen, HUR BEDÅRANDE SKULLE INTE LUDDE VARA I DEN DÄR FRACKEN?!?”

Jag (väser): ”Frack? Vaddå, vilken frack?”

Snorre (väser): ”TITTA!!! DEN HAR EN LITEN FLUGA TILL OCH MED!!! DU MÅSTE TA DEN!” (hoppar nästan jämfota bakom mig)

Jag (väser): ”Jag ser ingen frack!!”

Snorre (väser): ”Till vänster!!” (Pekar på en fracktryckt bandana)

Snorre (väser): ”Ta fracken!!!”

Lite senare:

Det blir vår tur. Domaren sträcker fram en ryggsäck med hundgrejer och en rosett. Jag tackar, tar i hand och vänder om för att sätta mig igen.

Snorre (väser): ”Fracken! Fracken!! Fracken!!!”

Jag: ”Jag tror inte…”

Snorre: ”FRACKEN!!!”

Jag: ”Eh, okej då.” (Till domaren) ”Hej, ursäkta att jag frågar, men får jag också ta någonting från bordet?”

Domaren: ”Ja, alla får ta ett pris! Eller nej, vänta, ryggsäcken var ju ditt pris förstår du väl.”

Jag: ”Ja, oj, ja givetvis förstår jag det. Och den var jättefin. Tänkte bara dubbelkolla.”

Återvänder fracklös och lite rödlätt till Snorre.

Snorre (kallt och kritiskt): ”Nu framstod du faktiskt som ganska girig.”