Det är den 16:e november och jag har redan övertrasserat årets kvot av saffransbullar (om ni tror att jag har sänkt den generösa kvoten från föregående år pga hälsoskäl eller en nyfunnen självrespekt, så tänk om och tänk tvärtom!). Och julmust! FÖR ATT INTE TALA OM JULMUST I SÄNGEN. Och att vakna upp i soffan och inse att man somnade ifrån gårdagens påse så att bullarna är alldeles hårda och trots att man inte ens har varit vaken i tjugo sekunder är dagen redan förstörd bortom all räddning. Ja ni hör ju. Life… well… spent!

I alla fall. Det är snart jul, och ni vet vad det innebär! Att drömmen om att publicera mitt fanfic och bli 2000-talets Charles Dickens exploderar med full kraft igen. Det innebär att jag sitter instängd framför datorn all min lediga tid, och fräser ”NEJJJJJ, KOM INTE IN, DIN BLOTTA NÄRVARO STÖR MIN KREATIVA ENERGI!” ”Men du måste vika den tre veckor gamla tvätten och gå ut med sop-” ”NEJJJJJJJ ALLT DET DU SÄGER JUST NU HAR EN SYNNERLIGEN NEGATIV INVERKAN PÅ DETTA LITTERÄRA GENI!!! BORT ME SEJ!!! VIK HÄDAN, ONDA ANDE!!!” ”Du sitter ju bara framför Facebook hela tiden.” ”DET ÄR FÖR ATT MITT KREATIVA KRAFTFÄLT ÄR SÅ STARKT ATT JAG BARA KAN BEFINNA MIG I DET I NÅGON MINUT ÅT GÅNGEN!!” ”Kan du inte ta soporna nån gång när du inte befinner dig inne i kraftfältet då?” ”NEJJJJ DU FÖRSTÅR JU ING-EN-TING, TVI DIG!!!” ”Ska du inte laga någon mat förresten? Du sa ju att du skulle göra det, och nu har du ätit lussebullar till middag istället…” ”HÅLL DIN KEFT MAN, OCH STÄNG DÖRREN!!!!” och sen skriver jag en halv sida under loppet av sex veckor innan allt är förstört och projektet läggs på is till nästa november. Så har det varit de senaste fyra åren, och så kommer det att fortsätta i åtskilliga år till.

Men än så länge har jag inte insett detta, utan är lyckligt ovetandes mitt uppe i denna kreativa, och inte på något vis destruktiva, fas. När hundarnas naturbehov tvingar mig att lämna kraftfältet (och Facebook) så ser det istället ut såhär:

Jag: Och så säger Melanie-

Snorre: Om jag gav dig intrycket att jag var det minsta intresserad av att lyssna på något av det här, så ber jag verkligen om ursäkt. Det var INTE min mening.

Jag: Och då säger Melanie såhär: “I’m sure Captain Butler had a good reason for going away!”

Varpå Rhett svarar: “I did, Mrs. Wilkes. A very good reason. And she’s standing right over there.”

Jag (över min egna briljans): IIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH (som Lucille, varje gång Gene Parmesan dyker upp)

(PS. Hela det här inlägget är f.ö ett enda långt IIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH)