Vad är det enda som är mer deprimerande än att inte få en enda God jul-önskning? Att få en enda, och det ifrån Die Graue Maus! Låt oss hoppas att 2015 blir året då DGM reducerar obehagsgraden i sina sms genom att börja bruka skiljetecken.

Ho ho ho! Julen kan i alla fall sammanfattas med:

Jag: ”Nu ska jag inte dra i för stora växlar, men det bästa som någonsin hänt mig kan ha varit det året jag fick cystor på äggstockarna under julhelgen och inte kunde äta något på en vecka.”

Snorre: ”Det tycker jag inte är att dra i för stora växlar!”

Hehe! He. Vissa varningstecken fanns för all del redan i oktober, när jag gobblade i mig den femte saffransgiffel-påsen på lika många veckor… Och, sure, lamporna började blinka röda när vi hade julfika på jobbet, och alla andra sjönk  tillbaka mot ryggstödet med ett utmattat stön efter en halv lussekatt och två pepparkakor, medan jag åt tre lussekatter och tjugofem pepparkakor och inte kände någonting annat än ”mer!”. Och någon sorts varningssignal ljöd absolut när Jonas väldigt generöst – men lite tvekande – beskrev min lunch som ”inte så grönsaksorienterad”… För att slutligen bröla RED ALERT, RED ALERT när jag låste in mig i sovrummet och överdoserade på romerska bågar och julmust framför Wolf among us i förrgår.

Det måste finnas ett bättre sätt än att operera ut tänderna och bakbinda händerna, men just nu kommer jag inte på vad det skulle vara.