Vi körde första lydnadsträningen på nästan ett år i tisdags. Efter typ femton minuter vrålade instruktören över hela ridhuset:

”DU! VAD HETER SHELTIEN NU IGEN?”

(Uh-oh!) ”Ehh… Lizzie!”

”HON GÅR JÄTTEFINT! HAR DU FUNDERAT PÅ ATT BÖRJA TÄVLA?”

Iiiiiiiiiihhh!!! Skitsamma att i exakt samma ögonblick som jag nästan självantände av förträfflighet så glömde Lizzie bort både sitt- och ligg-kommandot (samt cirkulerade runt rutan och satte hoppfullt tassen på varje kon), vilket förtog effekten en aning.

Nu kanske jag har blivit bedragen av 02.30-lördagsfeelingen, men jävlarrr! 2015! Jag har 12 tävlingsanmälningar i varukorgen, börjar en ny och av allt att döma fantastisk lydnadskurs i februari, och är nästan säker på att jag ska köpa en korg och börja cykla ut till brukshundsklubben några kvällar i veckan. Det är typ bara en mil enkel väg! Jag kan göra det!