BruceSpringsteenFinal-2

Terapisession med Bruce

”Mister Bruce! NU HAR DET HÄNT!”

”Har valarna börjat betrakta dig som en av de sina?”

”Nej men de borde! Måste vara någon dum formalitet som håller dem tillbaka.”

”Har du fått ett modellkontrakt efter din – HAHA – medverkan i tidningen för några veckor sedan?”

”HAHA prata inte ens om det, jag är inne i en djup och komplicerad förnekelseprocess. Jag hade ett enda krav för min medverkan, ett enda!, och det var att jag inte skulle sluta upp som Kikki Danielsson.”

”Men…?”

”Mayor of Kikki-ville. Med en dunk sälfett under ena armen och ett tjog falukorvar under den andra.”

”Glöm inte dubbelhakorna!”

”Jag-vill-helst-glömma-dubbelhakorna.”

”Går inte, för de är fastetsade på ALLAS näthinnor!”

”Det för mig tillbaka till min inledning: jag har blivit immun mot förnedringar.”

”Immun mot? Är du säker på att du har förstått den definitionen korrekt?”

”Igår till exempel, så hade jag Liz McDog i mitt knä hos veterinären medan hon vaknade upp efter sövningen, och plötsligt märkte jag hur hennes svans började veva. Vis av erfarenhet – och med det menar jag den gången hon sket i mitt knä när vi var mitt ute på motorvägen efter förrförra sederingen, och Snorre på fullaste allvar ropade: ”AKTA SÄTET!!! SE TILL ATT ALLT HAMNAR PÅ DIG!!!” – visste jag vad som väntade, och släppte ner henne på golvet. Där hon prompt producerade tre långa korvar.  Men istället för att rodna eller stamma så mötte jag veterinärernas bestörta blickar med en lyft haka och en kroppshållning som sade: ”Vad? Såhär uträttar vi våra behov i den här familjen! Got a problem with that?” och vevade med en världsvan halvcirkelrörelse upp en bajspåse ur fickan som om den vore ett färgat tygstycke,  jag en trollkarl, och hela situationen en del av en rafflande, magisk show.”

”Nejjjjjjj jag ville inte höra.”

”Then you shouldn’t have come to Kikki-ville. Efter jobbet skulle jag med ett tåg, men bussen var så sen att den rastningstid jag hade avsatt reducerades till att rusa hals över huvud nedför trapporna och kasta sig in i hundvagnen. I samma sekund som dörrarna gick igen bakom oss så böjde Lizzie ihop sig till en krum liten ostkrok och började krysta som om det inte funnits någon morgondag. Inom ett imponerande kort tidsförlopp hade hon värpt fram inte mindre än tre stora pölar av rödbrun diarré precis vid ingången. För något år sedan hade de andra passagerarnas förfärade utrop och äcklade grimaser bekommit mig, men igår kände jag mer triumf än skam när jag med ett belåtet flin lämnade (större delen av) the brown pool of shame bakom mig. HÄH HÄH. Payback is a bitch, Skånetrafiken!”

”… bland andra. Varför lägger du egentligen så mycket tid och energi på dessa personliga vendettor?”

”För att plantera små, små frön inför den framtida utredningen som ska besluta om jag ska dömas till vård och inte fängelse, förstås!”

”Glöm att jag frågade.”

”Mister Bruce! Du ANAR inte! Titta här!! Jag tror jag har tilldelats en alldeles egen kontaktperson för mina spydiga inlägg på Skånetrafikens Facebooksida!!”

”Meet a young, Swedish girl, they said. It will be fun, they said…”

2 reaktion på “Terapisession med Bruce”

  1. Alltså det var först när den suuupertrevliga konduktören intet ont anades ställde sig rakt i pölen som samvetet började vakna till liv. Men vid det laget var jag redan framme vid min station, så jag fick aldrig någon chans att undersöka vad den eventuella ångern hade kunnat leda till.

    Men ÖJJJ, vi syns ju imorgon!! FEDT! Då kan vi utbyta pinsamma hundfekalier-historier, om du har några att bring to the table dvs 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *