Hej hej hej, hemskt mycket hej! Här sitter lilla jag med en tallrik tomater, sallad och mozarella och FÖRSÖKER. Försöker, likt en stammare som ska säga ”Sex laxar i en laxask” tio gånger i snabb följd under gunpoint. Anna – making an effort since 2015! När andra anstränger sig skaffar de personliga tränare eller snör på sig joggingskorna i -20°C; när this moi slår på stort så ersätter hon socker med olivolja.
(Nejjjjjjj det slår mig nu att jag gobblade i mig en påse juleskum när jag satt och lirade Valiant hearts för några timmar sedan. Fa- nnngghhh och klämde två lussekatter till frukost! – il! Fail on me!)
Hur diskuterade man förresten innan Internet? Är det någon som minns? Och nu menar jag inte: ”med respekt”, utan förekom det överhuvudtaget några meningsskiljaktigheter innan kommentarsfältens födelse? I don’t know about you, men jag har i alla fall spenderat minst två heldagar utav julledigheten i mitt andra hem (a.k.a stadens hundgrupp på Facebook), i en diskussion om fyrverkerier.
Yes! Er Stephanie Hawking har alltså suttit och smattrat iväg bakom tangentbordet halva julen . För varje like kändes det som jag sprang med slutna ögon genom en folkmassa och saligt highfive:ade alla utsträckta händer. Sen började jag ringa till polisen och tvingades föra samtal med människor som (mestadels) hade en IQ över 70… och då var det plötsligt inte så roligt längre. Men mer om det senare!
Det gör någonting med ens sinnesfrid att tvingas se ljuset i sitt liv springa och gömma sig med svansen mellan benen när man står med kopplet i hallen/desperat försöka skrapa sig tillbaka in i trappuppgången igen sekunden man öppnar ytterdörren/ligga och skaka helt okontaktbar i ett hörn när man är tillbaka i lägenheten. Och som kissade inne två gånger på nyårsafton eftersom hon inte vågade gå ut alls på 16 timmar. Och då finns det ändå hundar som lider betydligt mer än Lizzie McDog. När man sedan ringer till polisen och uppger att någon avfyrar olagliga smällare flera dagar innan det är tillåtet, så skrattar de bara. Typ ”Haha! Är du dum i huvudet eller? Vem fan bryr sig? Inte vi i alla fall! Det är väl inte ens olagligt?”
Jaja. Vad detta ”någonting” som påverkar ens sinnesfrid har visat sig vara är i alla fall ett förlorat förstånd. Det är på tiden att jag inför någon sorts vansinnighetsskala som inte bara beskriver mitt beteende i olika situationer, utan även hur jag uppfattar min resa mot galenskapen.
Under den här veckan har jag till exempel… :
… varit nära att skriva ”Okej, men VET DU VAD. Då kommer jag att förgripa mig sexuellt på ditt barn! Ja du hörde mig! Vad gör det om hen får men för livet (det går ju att träna bort! Mitt barn bryr sig inte alls om sexuella övergrepp!), polisen gör ju ändå ingenting åt saken och dessutom MÅSTE MAN JU FÅ HA LITE KUL EN GÅNG OM ÅRET I DET HÄR JÄVLA LANDET!!” (metaforernas mästare) till en främling på Facebook, men lade band på mig själv i sista stund. Inte pga en gnutta skam/ånger/retorikfeeling, utan rädslan för att få en prick i registret. Det ger jag en 3:a på skalan.
… ringt och pratat med ledningschefen för polisen. Det kanske var naivt av mig att förvänta mig intelligensnivån hos den genomsnittliga Facebook-fyrverkeriförespråkaren på andra sidan luren, men det var i alla fall vad jag gjorde. Och precis som när jag med små medel förde mitt senaste krig mot Skånetrafiken och lät Lizzie sitta på sätet/stå på bordet/spilla färsk fårlever över hela vagnen med en uppsyn som formligen brann av trots och vild, rubbad skadeglädje, så räckte det att bemöta mig på ett vuxet och moget sätt för att jag skulle lämna svarta streck och lukten av bränt gummi efter mig när jag backade in i regressionen. Typ:
”Hej! Jag skulle vilja ha lite statistik på antalet fällande domar och mängden utdelade böter till alla de som olagligt smällt fyrverkerier och smällare här i december*”
”Då är jag rädd att du måste vända dig till en annan enhet, våran huvudsakliga uppgift är akuta utryckningar. Men tyvärr så är de flesta som smäller minderåriga, och alltså inte straffmyndiga. Sedan lägger vi vårt fokus på att försöka sätta dit de som säljer de olagliga fyrverkerierna, inte köparna. Dessutom har förövarna nästan alltid försvunnit från platsen innan vi hinner komma fram.”
”Kan ni inte stanna kvar på platsen en stund då? Jag kan nästan garantera att det skulle smälla igen inom loppet av några minuter.*”
”Det finns helt enkelt inte resurser till att avvara en bil för att åka omkring och leta efter de här gärningsmännen hela dagarna. Dessutom har vi särskilt under storhelgerna fullt upp med alla misshandelsfall, våldtäktsförsök och så vidare.”
(All heder till mina föräldrars uppfostran, som hindrade mig från att skrika ”JAHA, JAG SKITER VÄL I OM FOLK BLIR MISSHANDLADE ELLER VÅLDTAGNA!!!” i det ögonblicket) ”Jaha, men svara mig detta då. Om det nu smäller hela jävla dagarna, och ingenting händer fastän man ringer polisen stup i kvarten… då måste det väl vara tillåtet för mig att spela musik på högsta volym dygnet runt? Så att hundarna inte hör smällarna. Jag menar, om de får bryta mot lagen dagarna i ända helt utan påföljd, så måste ju jag också kunna göra det.*”
”Nej, det kan du naturligtvis inte.” (tog omedelbart till lipen, vilket jag alltid gör så fort någon beter sig fullständigt rationellt while I feel myself spinning out of control)
”Vad skulle hända om jag började spela musik dygnet runt på högsta volym?*”
”Vanligtvis skickas väktare ut.”
”Och om man inte öppnar för dem?*”
”Ja då brukar ärendet falla över på oss.”
”Jaha! Men det kan väl knappast finnas resurser för att åka ut på den här typen av ärenden i så fall.*”
”Det beror ju på, vilken tid på dygnet det gäller och vilken årstid det är.”
”Jamen det gäller ju endast nu över jul och nyår, och då har ni ju bevisligen inte tid. Och skulle ni mot förmodan ha det så borde ni ju rimligtvis prioritera att sätta dit de som smäller, eftersom mitt beteende är helt beroende av deras.*”
”Mmm…” (a.k.a. ”Hör du hur du låter, din jävla sociopat?!”)
”Josåatteh…” (a.k.a. ”Ja!! Jag hör och jag vet inte vad som händer med mig men snälla hjälp för det är läskigt!!)
* men sagt med en sjuårings vokabulär och lipen i halsen. En 5:a på vansinnighetsskalan.
… undersökt vilken typ av luftgevär man ska införskaffa om man vill skjuta på småligister från sin balkong, samt straffskalan för detta konstruktiva och handfasta beteende. Det är nog uppe på en 7:a-8:a och nosar.
… funderat på att börja tillverka egna smällare att sälja billigt till nästa nyår, specialdesignade att explodera rakt i ansiktet på användaren. AHAHAHAAA PANG PANG PANG SÅ DÖR NI ALLIHOPA! ALLA NI SOM HAR PLÅGAT MINA OCH ALLA ANDRAS HUNDAR! AHHAHAHA DÖ!! DÖÖÖ!!!!! ELLER ÖVERLEV MEN BLI VANSKAPTA FÖR LIVET; SPRÄNG SÖNDER VARTENDA SINNE FÖRUTOM HÖRSELN SÅ ATT NI FÖR ALLTID HÖR VARTENDA BARN SOM GRÅTER AV FASA OCH VARENDA KVINNA OCH MAN SOM HULKAR AV ÄCKEL!!! NI FÅR BARA VAD NI FÖRTJÄNAR, ERA JÄVLA DJURPLÅGARE!!! Fullt normal reaktion, ger inte ens utslag på skalan. Kanske ska åka förbi lasarettet imorgon och ställa mig och hånskratta och peka på alla som skadades igår?
HEJ I ALLA FALL, 2015! Eller ska jag säga… ”badrockens år”? Vi kan väl försöka bli vänner? Låt mig inte äta för mycket, och se till att jag går ut och rör mig mer. Det var allt! Pözz!