Kalla mig omogen (eller gör för Guds skull inte det, om du inte vill att jag ska stampa foten i backen och säga att jag hatar dig), men när ena hantverkaren imiterade den nattarbetande kvinna som stormade ut i trappuppgången i pyjamasen och krävde att de skulle sluta slipa – ”hon kom emot mig i full fart; ena patten här, och andra patten där” – så tittade jag och Snorre på varandra i omedelbart samförstånd. Sedan dess har våra armar oavbrutet gått som två klockpendlar – eina pautten häeeer, andrau pautten däääuuur.

”Det är värt priset bara att de kommer hit och berättar sina historier” viskade jag f.ö förtroligt till Snorre ungefär en gång i minuten under hela förmiddagen, men det sade nog mer om min debilitating loneliness än deras humor…

Alltså det brukar inte hända särskilt spektakulära saker i min vardag i vanliga fall, men den här renoveringen tar fan priset. Gå och lägga sig klockan tre, kliva upp klockan halv nio, gå ut med hunden, åka iväg till lägenheten, skrapa bort tapeter i nio timmar, åka hem och se första kvartsfinalen, åka tillbaka och skrapa tapeter, åka hem och se andra kvartsfinalen, läsa fanfics, somna klockan tre.

Snorre: ”Vi kan nog förvänta oss en sur lapp eller att någon knackar på dörren imorgon. Vi bankade trots allt rätt sent ikväll…”

Jag: ”Äh, klockan var inte ens tio.”

Snorre: ”Det kanske inte är tio som gäller här?”

Jag: ”Tio är universellt. Förresten säger vi bara att det inte var vi som förde liv… utan vårt fadderbarn…”

Snorre: ”Anna…”

Jag: ”… som tog sina första stapplande steg… med den nya benprotesen…”

Snorre: ”… och som har epilepsi…”