Ett nytt karaktärs-lågvattenmärke i söndags (måste nollställa karman genom att donera en njure eller nåt): ljög för Snorres mamma och sa att jag hade anmält mig till a-kassan. (Hon jobbar på Arbetsförmedlingen, så mina tre största misslyckanden i livet är: 1) på barnbarnsfronten intet nytt 2) jag gick inte med i a-kassan under min förra anställning 3) jag hade fortfarande inte gått med i a-kassan när hon frågade för ett halvår sedan) Hon tog tag i min överarm, spände ögonen i mig och frågade om det var sanningen. ”Ja. Grafikernas. I januari, februari någon gång” ljög jag som rinnande vatten, och ryggade nästan tillbaka inför mig själv. Tänk! Jag som aldrig kunnat ljuga förr, och nu tycktes det inte finnas någon hejd på osanningarna!

NU har jag dock anmält mig (skam är i mångt och mycket en fantastisk uppfinning). Men h e r r e g u d. Nog för att jag ofta dagdrömmer om att leva under 1860-talet, men inte på det här sättet! Not like this! Never like this! Fylla i ett formulär FÖR HAND… Skicka iväg det ANALOGT i en BREVLÅDA… Vedervärdig upplevelse. När jag äntligen släppte taget om kuvertet var det som att stappla ut genom Auschwitzs grindar. (FYI: Punkt 4) mitt  nya, ostoppbara ljugande, punkt 5) judeskämten)