Uff. Passfotot. Jag ska inte ljuga för er – det var något av ett trauma. Lite som ett plågsamt misslyckat one night stand som man bara vill glömma, men som man istället gifter sig med och blir stuck with i fyra år framåt. *har aldrig haft ett one night stand* *kommer se tillbaka på det här kortet om fyra år och tänka: ’Vad smal jag var! Fin hy! Och vilken hårvolym sedan!!!’*

Tänkte egentligen inte skriva några fler klagosånger om mitt utseende i nån sorts ”all press is bad press”-satsning, men hela passfoto-incidenten var som att släppa lös Roman Polanski på ett dagis. Too much, too soon!

De senaste dagarna har jag ju som bekant gått och oroat mig över mina finnar. Hah! Så fort mössan åkte av blev det uppenbart att there was a new star in town. Håret. Min självfriserade kalufs. Vanligtvis skapad på 30 sekunder, böjd över en papperskorg, utan tillgång till en spegel.

Min tilltro till mina egna förmågor rent allmänt: 2%

Min tilltro till mina egna förmågor när jag håller i en sax: 100%.

Några höjdpunkter från vår korta vistelse på polisstationen:

– När jag skulle ta på mig glasögonen för att inspektera fotot närmare hindrade Snorre mig mitt i rörelsen och skakade sammanbitet på huvudet.

– Snorre ville skriva ”relation: vårdare” på identifikationsintygspapperet, varpå polisen sneglade ned på kortet och brast ut i skratt.