Det är som att någon har slitit vännerna ur händerna på mig och triumferande sagt: ”… Så! Om du inte är mer försiktig får du inte leka med dem längre!” (vilket jag troligtvis förtjänade. Men ändå. Attityden!) och sedan lagt dem på en hylla utom räckhåll. Som sagt, jag har bara mig själv att skylla, men det är likt förbannat lite ledsamt.

I alla fall. Jag är mitt uppe i mitt endless wallowing in self pity när det osannolika inträffar: jag träffar någon som sänder ut kontaktsökande signaler. Tredje gången vi ”råkar springa in i varandra” på lika många dagar känner jag kallsvetten bryta fram i pannan. Tittar på den märkliga figuren som målmedvetet närmar sig över gräset likt en nordkoreansk missil och tänker: ”Nej, nej, nejjjjj, personlig sfär! Tänk på den personliga sfären!!!”, men personen i fråga (hädanefter kallad Die Graue Maus, eller DGM) är påtagligt immun mot ”rådjur i strålkastarljuset”-uppsynen hos sina medmänniskor.

Detta har i alla fall resulterat i att varenda gång jag lämnar huset, så ropar Snorre förmanande efter mig:

”Om Die Graue Maus försöker bjuda in sig själv på en kopp kaffe eller nåt, så stoppa det omedelbart! Till varje pris! Ljug!!”

”Jag ska.” (Tapper Diana-blick i fjärran)

”Bra.”

”Men vänta lite! Ljug?! Jag kan inte ljuga!! Vad ska jag säga? Jag måste ha en stående ursäkt att falla tillbaka på!”

”Att vi ska åka iväg. Säg det varenda gång, till dess att DGM fattar vinken!”

”Jamen tänk om hen frågar om hen får följa med!! Jag vet! Jag säger att vi ska till svärmor! Ingen är så verklighetsfrånvänd att de insisterar på att följa med på en intim familjeträff!”

”Genialt.”

(Hoppfullt) ”Tror du förresten att det finns en lösning? Att man själv kan börja bete sig så jävla underligt att de drar sig undan?”

”Nej. Det enda jag kan tänka mig faktiskt hjälper-”

(Ljudet av en stol som skrapar sig närmare för att inte gå miste om så mycket som en stavelse)

”- är att be om att få låna pengar. I ett otroligt tidigt stadie!”

”HAA! Ja! ’Jag vet att vi bara känt varandra i fyra dagar, men skulle inte du kunna låna mig 25 000 spänn? Jag behöver pengar, och det snabbt!'”

”25 000 är en för löjlig summa! Men säg 3 000, det är rimligare.”

”Du är ett geni! Jag älskar dig!”