Mitt motto i livet har alltid varit: om du ändå ska böla i det offentliga, varför inte göra det inför 200 hånfulla fjortonåringar?
David bad om en mer utförlig berättelse igår, så det ska han (bittert) få (ångra).
Direkt efter jul var det igång. De jääävla smällarna och fyrverkerierna. Ena hunden skäller, den andra blir livrädd och vägrar gå utanför dörren. Någonstans i frustrationen och maktlösheten över att ständigt höra, men aldrig se, förövarna – kombinerat med att polisen inte lyfter ett finger för att förhindra dem – föddes ett auktoritetsförakt och en febrig längtan efter att ta lagen i egna händer.
Om en såg mig sitta med hakan i handen och något drömskt och avlägset i blicken under den sista veckan i december, ja då kunde en vara säker på att jag dagdrömde om bortsprängda händer och ett medborgargarde utrustat med tårgas och luftpistoler. Om jag dessutom suckade lyckligt under några av dessa sessioner, så var det bara för att mina breda kängor skickade ligisternas testiklar upp i magsäcken.
Veckan efter nyår började smällarna långsamt att avta, för att sedan i princip försvinna helt. The beast in me var kanske inte död, men hon låg definitivt i dvala…
… framtill i onsdags. Var på väg till jobbet på morgonen, när jag mötte ett gäng på sju-åtta killar. Fem sekunder efter att vi hade passerat varandra hördes en dånande explosion, följt av ett par smällare. Lizzie flydde såklart i full panik, helt jävla skräckslagen, men stannade lyckligtvis en halvmeter ifrån den trafikerade vägen och kom tillbaka till mig.
Med ett ursinnigt avgrundsvrål reste sig besten inom mig, och ögonen glödde som två kolbitar när jag spände blicken i killarnas ryggtavlor. All uppdämd ilska från de senaste tre veckorna kanaliserades till en stråle av hat som pulserade ända ut i fingertopparna. De var långt borta vid det här laget, men de skulle inte undkomma. Inte den här gången. Inte nu när jag hade fått vittring. NOT WHILE I STILL DRAW BREATH!! Stegade efter med bestämda kliv, och med min reflexväst fladdrandes i vinden, men när jag rundade hörnet var de borta. Jag stod mitt på skolgården och det fanns ingenstans för dem att ta vägen, förutom in i själva skolbyggnaden. Och, hehehe, väl inne var de FAST!!
Ringde polisen och berättade vad som hade hänt, och sa typ ”Kom hit nu, för får jag tag på dem först så vet jag inte vad som händer” med vad jag hoppas var min skolmassaker-röst. Slet upp dörren till skolan och marscherade in med precis den sortens självklara auktoritet som jag har kommit att avsky hos andra.
”Hallå! Du får inte ta med hunden in!” pep en femteklassare innan jag ens hunnit ta två steg in i lokalen.
”HÅÅÅÅÅÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEEEN!!!” vrålade jag tillbaka. Det var bra. Det väckte intresse. Nu kunde ingen undgå mitt lilla korståg för hämnd och rättvisa längre. Tyvärr fick detta även mindre önskvärda konsekvenser, som att en lärare med ett stridslystet anlete stegade fram och sa: ”Hörru! Vad gör du? Lämna hunden utanför.”
”ÄR DU DUM I HUVUDET?!?” fräste jag tillbaka, och såg i hans blick att det omedelbart var tid för mig att omgruppera trupperna. Mina instinkter ropade ”höger!”, så det var in i den folkmassan jag plöjde (yes, alla 600 eleverna verkade ha rast samtidigt. Precis den sortens oansvariga planering man kunde förvänta sig av en sådan inkompetent skola). Adrenalinet pumpade och händerna skakade när jag ryckte i låsta dörrar och plirade in i klassrum efter klassrum, utan att riktigt veta vad eller vem jag letade efter. Det enda jag hade att gå efter var trots allt den närsyntes suddiga uppfattning om ett par ryggtavlor på femtio meters avstånd, samt en anmärkningsvärd frisyr som jag inte mindes tillräckligt väl för att kunna beskriva, men hoppades känna igen när jag såg den. FAKE IT ’TIL YOU MAKE IT.
En tredje lärare hade anslutit till klungan av förföljare. De hade svårare att ta sig genom folkmassan eftersom barnen skyggade tillbaka för Lizzie, så jag hade fortfarande ett rätt skapligt försprång när första längan av klassrum och elevskåp var avverkad. En fjärde lärare dök upp från ingenstans och grep tag i min överarm. ”Vad håller du på med?!? Hör du inte vad vi säger, du kan inte gå omkring med hunden inne på skolan!!!”
”MEN FATTAR NI INGENTING?!” (cue: snorflöde, tårar och lipen i halsen) ”JAG MÅSTE HITTA DE JÄVLARNA OCH VARJE GÅNG NI AVBRYTER MIG FÖR ATT BE MIG GÅ HÄRIFRÅN – VILKET JAG INTE KOMMER ATT GÖRA – SÅ HÖR JAG INTE VAD POLISEN SÄGER.”
(Under tiden, i samtalet med polisen:
”Vad heter skolan sa du?”
”Wieselgrensskolan.”
”Dieselgren?”
”WIE-selgren.”
”… Jag hittar den inte någonstans. Ligger den i Helsingborg?”
”Den – suck – ligger precis till höger om Viskängen, om du står med ryggen mot Stenbocksgatan.”
”Vad heter gatan?”
”Jag vet inte!!! Den ligger vid en cykelbana. Precis till höger om Viskängen!”
”’Viskängen’?”
”HUR KAN HELSINGBORGSPOLISEN INTE VETA VAR VISKÄNGEN LIGGER?! FÖRLÅT, MEN DET ÄR SÅ JÄVLA DÅLIGT!!!”) (eftersom exakt samma diskussion utspelade sig förra gången)
Tillbaka till den bryska och handlingskraftiga mannen med ett fast grepp om min arm – ett typ 30-årigt muskelberg som började eskortera mig ut ur skolan. Jag låtsades följa med, men när han upptäckte min medgörlighet så slappnade han av en aning och sänkte garden. I samma ögonblick slet jag mig ur hans grepp och sprang med Lizzie i hasorna upp på övervåningen (med fyra lärare efter mig och Benny Hill-temat i öronen). Mötte en femte lärare som visade sig utgöra ännu ett hinder för my brave crusade.
”Ut!” beordrade hon, och såg sträng ut, vilket osökt fick mig att tänka på Anette. ”HÅLLLLLLL KÄÄÄFT!!!” ropade jag rakt i hennes upprörda lilla ansikte, nästan vimmelkantig av det kärnfulla (och underskattade!) uttryckets genomslagskraft. Ungdomarna runtomkring skrattade, uppenbart förtjusta över den tjocka reflexvästens ohämmade framfart i korridorerna. Olyckligt nog var det också nu som verkligheten började hinna ikapp mig. Jag visste att jag letade efter ”sju eller åtta killar”, men att jag inte hade en aning om hur de såg ut. Och vad skulle jag egentligen göra om jag väl fick fatt i dem? Mest sannolikt bara stå och böla ännu mer. Det kändes som om någon hade hällt en hink kallvatten över mig, och misslyckandet låg blytungt över själen. Lärarna hade rätt – vad höll jag egentligen på med? Jag som alltid brukar sitta med händerna sedesamt knäppta i knäet och tyst mumla ”Jag vet inte” och ”Jag har ingen åsikt”…
När de kom fatt mig den här gången lät jag mig lydigt eskorteras ut, men inte utan att först kräva att de försåg mig med skolkatalogen. Trodde aldrig att de skulle gå med på mitt krav, så det blev till att försöka spela det där sociala spelet som jag kallar ’kisa misstänksamt på vartenda ansikte och säga ”Mjaaaaeeeeaaaaaaeee det KAN ha varit den där killen… men det kan också INTE ha varit honom…” medan en väntar på att läraren ska ledsna och gå därifrån så att en kan fly fältet’.
Slutade med en ny bölsession under förhöret med polisen, där jag fick det förklarat för mig att hundar ses som saker i lagens ögon, och att ligisterna av den anledningen inte kan dömas för något eftersom en anmälan om skadegörelse[sic!] endast kan upprättas om hunden uppvisar några fysiska men. En 2,5-årig hund avlivades häromdagen för att ett par smällare försatte den i en sådan chock att den inte ”vaknade” igen. Men psykiska men? – pfffffsss! Ska från och med nu börja vinka avvärjande till våra gnälliga Hot Fuzz-grannar när hundarna skiter på den högt aktade gräsmattan, och säga ”Slappna av! De är bara saker! Saker kan ju inte bajsa, det måste vara en hallucination.”
På väg hem från jobb samma dag sprang jag såklart rätt in i DGM. Hen såg lite sårad – nej, BESVIKEN – ut över att jag varken svarat på ”God jul”- ELLER ”Gott nytt år”-sms:et, men som tur var pratade jag i telefon och kunde lättat skynda vidare.
Stabila hälsningar,
Sveriges Rosa Parks