…meddelade den obligatoriskt korpulente hemglass-chauffören, och sedan stod han och tittade på mig med en blick som sade: ”jag har sett människor bryta ihop av det här beskedet innan, men aldrig såhär extremt. Och aldrig någon över 8.”

”De bästa smakerna är alltid de första att försvinna!!” fortsatte jag envist, och rösten darrade när jag tänkte tillbaka på trippelkola och pralin. ”Jag vill att du tar upp det här med dina chefer!” avslutade jag lite på skämt, MEN MINA ÖGON SKRATTADE INTE.

Ett annat chubby little loser-ögonblick från veckan som gått:

”Nej men Anna. Snälla. Inte ligga och dricka julmust i sängen när vi ska sova. Jag ber dig.”
”Snorre. Jag – RAAAAAP – må vara patetisk, men jag är i alla fall inte lika patetisk som den där mannen som satt precis innanför dörrarna på Coop och tryckte i sig en hel chipspåse. Jag tar åtminstone med mig skammen hem!” Man måste sätta en ribba för sitt liv.

På Halloween var jag utklädd till tråkmåns, en maskeradkostym som jag jobbat på dygnet runt i typ ett och ett halvt år. Läste The Fault in Our Stars större delen av kvällen, innan jag långsamt tuppade av i fåtöljen kring 22.30. The Fault in Our Stars förresten! Omöjlig att lägga ifrån sig. Man ba: ok, jag FATTAR att John Green bara skriver så för att man ska gilla den här karaktären så jävla mycket, and I’m not falling for it!!

Fan, I fell for it. Okej men just this on-tw-th- ok, varenda gång!!!!! Och nu kanske det är storhetsvansinnet från Broadchurch som talar, men jag tror jag vet hur den