Sssch! Hörde ni? Det är ljudet av Anna som missar ännu en anmälningsdeadline till en tävling!! Eller om den swooshade förbi vid midnatt i fredags redan? Either way – det är ju för fan inte riktigt klokt det här! Hur ska man nånsin bli lycklig här i livet om man inte får bekräftelse i form av hundrosetter?! Kärlek? Självförverkligande? Barn? Steven Moffat? Tyst me sej och ge mig mina hundrosetter!!! Så att jag t ex kan sova tryggt med vetskapen om att mina hundrosetter ligger mig närmast hjärtat bildligt talat och i översta byrålådan bokstavligt talat, istället för att ligga vaken och blogga om uteblivna hundrosetter klockan halv tre på natten.

Inför förra tävlingen skalade jag verkligen bort alla överflödiga lager av min personlighet och fokuserade helt och hållet på den innersta kärnan av mitt väsen. Då blev det såhär:

En vecka innan deadline:
Alla: ”Kom ihåg att anmäla er till tävlingen i Höganäs!”

Dagen innan deadline:
Alla: ”Nu börjar det bli bråttom att anmäla sig till tävlingen i Höganäs! Skynda skynda!!”

Dagen efter deadline:
Jag: ”Faaaaa-aaaan, missade med en dag!”
Kurskamrat: ”Mejla dom och hör! Väldigt få anmälda.”
Kursledare: ”Säg att du är kursare till mig. Och att du är från råådalen. Är jag som är tävlingsledare där.”
Jag: ”Fick svar att jag kunde anmäla mig på plats! Du får agera min ryggrad därborta om det skulle visa sig vara felaktigt”
Kursledare: ”Så blir det inte om jag får bestämma. Vem fick du det svaret från? Man måste lägga in dig innan. Jag löser detta bara du skriver vem som mailade dig”

Jag älskar min kursledare.

23.30 kvällen innan tävlingen:
”Och så kliver jag upp klockan tjugo över sex, och så börjar jag gå ner till stationen tio i sju, och så tar jag bussen till Höganäs tjugo över sju, och så hinner jag i god tid till den obligatoriska inmätningen klockan kvart över åtta, och så…”

02.30 kvällen innan tävlingen:
Tra la la la la fanfics

08.00 tävlingsdagen:
”Snorre!! Snorre vakna!!! Jag har försovit mig och du måste skjutsa mig till Höganäs!!”
”Whu-wha? När?”
”JAMEN NU PÅ EN GÅNG SÅKLART, FATTAR DU TRÖGT ELLER?!?!?”

08.05 – 08.30 tävlingsdagen:
Ligga och stirra upp i taket med tysta martyrtårar rinnandes nedför kinderna. Jag har svikit min kursledare.

08.30:
”Jag ska åka. Jag ska i alla fall åka och heja på de andra. Det är det minsta jag kan göra efter allt besvär jag har ställt till med. Bussen ner till stan går om 25 minuter, ska bara duscha först.”

09.00, precis utkommen ur duschen:
”Lizzie! Nu är goda råd dyra! Bussen från stan till Höganäs går om 20 minuter! Spring! Spring som om ditt liv hängde på det!!!”

09.10, Söderpunkten:
”Lizzie! Skit! Skit mitt på gatan som om ditt liv hängde på det!!!”

09.15, stadsparken:
”Lizzie! Fortsätt… utan… mig! För nu… dör… matte.”

09.20, centralstationen:
Jag: ”VAR… flås… ÄR… rossel rossel… HÖGANÄSBUSSEN… ratatatatata*?”
Tilltalad ledig busschaufför (som skrämt trycker sig mot väggen): ”D-den åker d-därborta.”

* knän som skakar likt två kastanjetter

09.21:
*rusar ut på gatan mitt framför bussen och slår desperat ihop händerna i den uråldriga bönegesten*
Misstänker att busschauffören stannade mer pga motvillig fascination än sympati.

10.15 (två timmar efter den obligatoriska inmätningen):
INTERLUDE (vilse på kolonilott mitt ute i skogen)

10.30, Höganäs brukshundklubb:
Jag: ”Heeeeeej. Jag förstår att det med allra största sannolikhet är kört, men jag måste bara fråga: finns det NÅGON chans att jag kan få mäta in min hund?”
Funktionär: ”Jag ska höra med domaren, men klassen drar tyvärr igång närsomhelst och vi är redan väldigt försenade…”

10.31:
Domaren: ”Men det var då själva… Det stod klart och tydligt, KLART OCH TYDLIGT, att inmätningen var mellan kvart över åtta och kvart i nio. KLART OCH TYDLIGT. Jaja snabba på då för fan, fort ska det gå!!”
Jag: *lipen i halsen*

10.37:
Lizzie: ”VAD GÖR HAN. VAD HÅLLER HAN PÅ MED. KOM INTE NÄRA!!! KOM INTE NÄRA MED DET DÄR HELVETESVERKTYGET SÄGER JAG!!!!!!”
Jag: ”Lizzie, det är en mätpinne. Den ska ligga på din rygg i typ tio sekunder, sedan är det färdigt. Och du har gjort det här förut. För tre veckor sedan.”
Lizzie: ”NEJ! NEJ, SÄGER JAG!!!”
Jag: ”Men stå still på bordet, tant Pittypat! Det är lite bråttom och alla börjar bli ganska irriterade-”
Lizzie: ”GERONIMOOOOOO!!!”

16.00: Åker nöjd och belåten hem med en hundrosett, fast besluten att upprepa proceduren till punkt och pricka även nästa gång. Det är ett ensamt liv, jakten på nya hundrosetter, men någon måste leva det…