Trodde ärligt talat mer om mig själv än att jag skulle gå och bli flamsig över att våran slumpmässigt tilldelade golvläggare visade sig vara både hantverkare och brandman. Pinsamt, Karlsson!

Trodde ärligt talat mer om Snorre än att HAN skulle gå och bli flamsig över kombinationen. Men nejdå. Inte vi. Aldrig oss. Båda två hängde i princip ut i trappuppgången från varsin dörrkarm a’la Gene Kelly med fuktiga mungipor, och ropade mjukt och liksom förtrollat ”hejdååå” efter honom när han lämnade lägenheten efter första konsultationen.

Två veckor senare var det dags för det slutgiltiga eldprovet. Snorre släppte in honom på morgonen, och sedan åkte vi iväg för att handla dörrar. När vi var på Hornbach ringde brandmans/snickar-sagoväsendet och meddelade att han eventuellt inte kunde lägga golvet åt det håll vi ville (JA jag hör hur det låter! People! The public people! The working class! Poorly-groomed servants! The ill-bred ponies! Det här beteendet får INTE Bruces seal of approval.), men Snorre sa åt honom att försöka ändå. Direkt efter att de hade lagt på:

Snorre: ”Det är ju beklagligt att han ska vara så förbannat trevlig med sin göteborgska, så att jag inte kan brusa upp. Men jag säger då det, att får han inte till det precis som vi vill ha det så får de (företaget) komma tillbaka och fixa det utan kostnad.”

Jag: ”!!!!!!!!!!!!! Tänk om han är Jon Hamm?!!?”

Snorre: ”Vaddå?”

Jag: ”Jamen… i 30 rock! Bara för att han är lite… hrr-hrrm… ja alltså… snygg… så har omgivningen i hela hans liv sagt åt honom att han är fantastisk på allt han tar för sig, fastän han egentligen är helt värdelös. ’Det är KLART att du kan släcka bränder!’ ’OCH bygga hus!'”

Snorre: ”Ja! Och överallt i Sverige glider gamla tanter omkring på sneda golv och kliver på rostiga gamla spikar!”

(Men han var faktiskt fantastisk. Ignorera min variga tå, jag är väldigt trovärdig som person.)