Snorres oombedda försök att ”öka värdet på lägenheten med 5 000 – 10 000 kronor” har utvecklats till en spännande följetong. Varje dag kommer jag hem från jobbet och har en liten skattjakt i lägenheten för att hitta någonting nytt han har förstört med sin välvilja. Det kan vara alltifrån ytterligare ett hål i sovrumsväggen, till vaser i form av Manchester United-ölglas och glöggflaskor (för den där ”chic”:a, bohemiska alkislooken), till inköpet av oaptitliga, gulbruna bananer inför fotograferingen.

Den senaste utvecklingen borde jag i och för sig ha förutspått redan på Hornbach för en vecka sedan, när jag försiktigt närmade mig honom (likt en zoolog som försöker fånga en ovanlig men skygg fjäril) medan han sprang omkring mellan hyllorna som en skållad råtta och lyfte på burkar och inspekterade prislappar.

”Snorre, de stänger om två-”

”TYSSST. TROR DU INTE JAG VET DET!”

”Vad letar du efter?”

”…”

”Du?”

”…”

”Hallå?”

”…”

”Vad letar du efter? Jag kan hjälpa dig.”

”VAD VILL DU?!?!?!??! JAG BEHÖVER FOGMATERIAL!”

”Hmm, okej…” (börjar också inspektera skyltarna, och håller efter en stund triumferande upp en burk trälim. Snorre stannar upp för ett ögonblick och tittar på mig med en blick av vanmakt och lätt illamående a’la Charles Grodin)

”SÄTT DIG I BILEN OCH VÄNTA!!”

Cut to: det  här övergivna slagfältet på diskbänken. Jag vet att jag inte borde skratta, för det är ju uppenbart att 1) det här sänker värdet på lägenheten med 5 000 – 10 000 kronor och 2) min sambo bevisligen har ett allvarligt synfel och obehandlad epilepsi. Men. Hahaha!