På fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Därför ser alla samtal ut typ såhär nuförtiden:

Snorre: ”Det finns mycket vi kan göra själva för att spara pengar. Som att måla taket…”

Jag: ”Mmm…”

”… Måla väggarna i köket och det ena sovrummet…”

”… Mmm…”

”Lägga golv…”

”… Mmm…”

”Montera en badkarsvägg… Slå ut väggen till vardagsrummet… Lägga klinkergolv i hallen…”

”Mmmmmmmmnjaeee vänta lite, vad sa du nu?!”

”Jag har läst på och det verkar inte vara så svårt.”

”Snorre-”

”Anna…”

”Snorre…”

”LYSSNA PÅ MIG. Det är ju onödigt att lägga en massa pengar på saker som vi ändå kan göra lika bra själva.”

”Men det kan vi inte. Det är det som är hela grejen. Det är därför vi väljer att anlita någon kompetent.”

”Du kanske inte kan. Jag är händig.”

”Snorre…”

”Anna…”

”Du har ju tummen mitt i handen!!”

Snorre skrattade till, stannade upp när han insåg att jag var allvarlig, lade huvudet på sned och tittade bekymrat och lite sorgset på mig (dvs precis den sortens blick man brukar ge någon som lider av svåra vanföreställningar). Tio minuter senare, efter ett misstänksamt prasslande ifrån köket, kom han tillbaka med en vapenliknande sak i handen och en galen testosteron-glimt i ögonen.

”Minns du när det blev lite fel med silikonfogen i köket?”

”OM jag gör!”

”Det var bara för att jag försökte trycka ut det för hand. Det var därför det blev lite skakigt. Man ska egentligen ha en sån här! Titta bara!!” utbrast han med något moderligt i rösten som på samma gång förde tankarna till ”framtida diktator”, och suckade lyckligt när han sneglade ner på fogpistolen i sina händer. Sedan vände han sig dramatiskt om och stegade handlingskraftigt iväg ut i köket. Några minuter förflöt i koncentrerad tystnad. Sedan registrerade mina öron ljudet av toalettpapper som intensivt rullades ut och revs av. Sockklädda fötter skyndade mellan köket och toaletten ett par gånger. Därefter gick han tyst och värdigt förbi mig med näsan i vädret och ställde ut fogpistolen på balkongen, och sedan dess har vi inte talat mer om den saken.