Kan glatt rapportera att en inte bara har ”let herself go a bit”, en har minsann låtit sig själv springa på grönbete runt halva jordklotet!! … Även om glatt, springa och grönbete är lustiga – på gränsen till rent illiterata – ordval i sammanhanget. Men vad gör det! Jag behöver ju inte se eländet!
Vi (jag, Snorre, Lisa, Johan och pappa) var och såg Nick Lowe i tisdags in the fabulous swinging town of Malmö. Jag har pratat om det förr inför ett ointresserat auditorium, och jag kommer att prata om det igen inför ett ointresserat auditorium: någon gång i mitten av 90-talet komponerade pappa ihop det ultimata blandbandet. Till och med erfarna blandbandsgiganter som Nick Hornby och Stefanmedo hade vridit sig i mindervärdeskomplex-plågor och självtvivel på golvet efter en enda genomlyssning. Det här kassettbandet har förresten överlevt säkert tio bilar, 5 000+ speltimmar och tre små barn som så fort tillfälle gavs attackerade hela 60- och 70-talets musikhistoria och rev ut meter efter meter av tunna magnetremsor för att sedan forma en enorm boll av allt trassel.
Typ så. Fast ändå (verkligen) inte.
Och Nick Lowe spelar alltså en central roll i detta bilband. En topp tio-punkt på min Bucket list skulle förresten vara att se alla dessa band och artister live. Det hade kunnat bli The trip 2025 – fast istället för Rob Brydon och Steve Coogans ”She was only sixteen years old!” hade Snorre imiterat vår superförvirrade mäklare (”Ja. Så måste det bli.”) och jag hade spelat ut mitt ess i rockärmen och härmat taxichaffisen i Liverpool som passive-aggressively recenserade alla Manchester Uniteds spelare (”What about Rio Ferdinand?” Bloody useless. ”Carrick?” Shite. ”Vidic?” Rubbish. ”Rooney?” (paus i 15 sekunder, medan han febrilt letade efter någonting negativt att säga) … He’s fookin’ ugly!).
”En ensam 65-åring med gitarr öser ur sig genialiska låtar om livets viktigaste känslor.” skrev Håkan Steen i Aftonbladet dagen därpå, och ingen har väl sammanfattat en spelning så väl sedan Markus Larsson skanderade HERRESATANSJÄVLAR! efter Bruce -08. Fyrahundra pers i publiken och en huvudperson på skämthumör vars låtskatt för tankarna till Low Eggborough.
Direkt efter konserten väste jag slugt till mig själv ”Right! Get those little legs movin’!” och så pinnade jag iväg genom folkmassan på jakt efter konsertaffischen. Kom iväg sent pga enormt dörrstopp av kött och blod (och skägg och svett), och blev mindre och mindre överseende med folk som skulle ta på sig jackor med flaxande lemmar och typ vänta in varandra i smala korridorer som ett par civiliserade samariter!! Galningar! Dök ner som en hök över den enda affischen som inte var inramad, monterade med missklädsamt vana tjuvfingrar ner den från väggen, och slukades upp av folkmassan.
Efter konserten skulle vi egentligen åka direkt hem igen, men ”direkt” i den här familjen innebär att mamma först måste komma tillbaka från hundpromenaden, alla ”ska bara” gå på toaletten först, sedan vill pappa ha en guidad tur på Lisas jobb, och slutligen ska det diskuteras var, när och vad vi ska äta innan vi slutligen kommer fram och inser att restaurangen har stängt. 45 minuter senare, på väg tillbaka till bilen, kommer Lisa plötsligt springandes likt Paul Revere (min enda någotsånär bildade referens. © Borta med vinden.) och väser ”Han kommer! Han är på väg hitåt!!” – och mycket riktigt, där spatserade Nick Lowe med sin gitarr, sin ljudassistent och två fans.
Den spontana, Karlssonska barbershop-kvintetten radade omedelbart upp sig på ett led och stack en efter en fram huvudet och ropade ”Great show!” efter honom, och Nick vinkade och tackade. När de hade passerat föreslog Lisa att jag borde få affischen signerad, och hela sällskapet glömde artigt bort att jag för mindre än en timme sedan övergivit dem alla för att knycka sagda affisch, när de febrilt började söka i fickor och väskor efter en penna.
Som om jag inte led av en tillräckligt crippling självmedvetenhet redan som det var, så såg jag Selinas boksignering i Veep S03E01 för några veckor sedan, och identifierade mig på ett smärtsamt plan med varenda idiot i kön. Så när vi väl hade sprungit ikapp honom sånär som på någon meter, började jag få kalla fötter och ville inte sumpa mitt första intryck genom att avbryta honom mitt i en mening. Problemet var bara att han aldrig slutade prata(!), så jag följde stumt och storögt efter med affischen och pennan i hand, medan pappa och Snorre i sin tur smög bakom mig och väste uppmuntrande ord om carpe diem och ryggrader. Tillslut, när Nick började närma sig hotellet utan att ens ha lagt märke till mig, fick pappa nog och tog saken i egna händer. Det här bidrog jag med:
1) att le lite förvirrat och generat
2) rodna
3) mumla osammanhängande
4) säga ”Thanks for the best concert ever!!”… vilket i ärlighetens namn var en produkt av stundens ingivelse, en oförklarlig dragning till storslagna gester, och en manisk rädsla för tystnader.
Mamma hade ett blandband i bilen när jag var liten med Billy Idol, Guns N Roses, Tracy Chapman, Alice Cooper, Tina Turner, Just D och vilka mer det kan ha varit, tidigt 90-tal. Det var bara hennes musik just då men gjorde nåt slags intryck och känns fortfarande som ett holy grail bland blandband när jag tänker tillbaka… Och det är precis vad de blir om de är vad som öppnar upp ens huvud för musiken på det viset så det är bra att ha kontakt med sitt holy grail och veta var det började. Med det sagt så har jag satt ihop en och annan holy grail själv, HAHA, men fair enough… Ang. Nick Lowe sökte jag upp ”The Beast In Me” efter en The Sopranos-eftertext för några år sen, tyckte bara att den var intressant och påminde om Tonys raseriutbrott i serien. Sen råkade låten komma på när jag åkte tunnelbana en gång och några ungdomar satt med fötterna på sätena en bit bort, hävde sig i stångarna och förde en massa liv på ett hänsynslöst sätt, jag stod och i ett slags stilla ursinne och hörde hur låten började tala till mig och det var en totalt fullkomlig upplevelse där tiden stannade upp och jag var i kontakt med min inre beast så att säga, kunde nästan resonera med den och förhandla kring hur jag skulle förhålla mig till vardagens alla såna här situationer där jag måste acceptera att människan gör mig besviken ibland och att det alltid kommer att vara så. Det var i alla fall en av mina bästa upplevelser nånsin, och sen dess har ”The Beast In Me” varit en topp 25 låt alla kategorier… Har även respekterat Nick Lowe efter en mycket bra Marc Maron-intervju för nåt år sen. MEN, har inte hunnit söka upp den här musikskatten du nämner OCH missade tydligen chansen att se honom i Stockholm i förrgår och det GÖR MIG SÅ JÄVL…. *låten igen* HEHE, men coolt att du såg honom. Och fan vilken cool topp 10-punkt på en Bucket List, skulle gärna se de andra 9 men det kanske är nåt man håller för sig själv tyvärr? Blir hursomhelst inspirerad att sammanställa en egen:)
HAHAHA! Jag Dör! The beast in me känns verkligen som kärnan i mänskligheten, som du säger! Besvikelse och motvillig acceptens, sida vid sida. Ja! Jag har hört den intervjun! Han spelade väl just The beast in me där också? Alltså GUUUUUD att du missade honom! Han spelade till och med gratis på Pet sounds i lördags, så a swing and a double miss! :–( Hade jag vetat, Steef!! Hade jag vetat…! Har blivit en Grooveshark-användare nu i veckan bara för att oavbrutet kunna vältra mig i denna återupptäckta kärlek. Alltså precis som ”best concert ever” så var det där med Bucketlisten något av en stundens ingivelse. Inte för att jag på något vis tar tillbaka påståendet, det ringer fortfarande ovanligt sant (i min nya tillvaro av lögner och svek), men jag har tyvärr inga andra punkter på listan i nuläget. Din inspiration är dock, som alltid, min inspiration, så detta ska åtgärdas snarast! Din mamma verkar förresten ha varit något på spåren, och en respektfull nick i förbifarten till hennes beslut att ta uppgiften blandband så bokstavligen.