(bild)

Alltså. Om någon skulle fråga mig vad jag lever för just nu så skulle jag i princip sanningsenligt svara ”riktigt genomstekta, spruckna sojakorvar med ketchup, senap och rostad lök, det sistnämnda i förhållande 1:1 med de övriga ingredienserna tillsammans”. Inte som i att jag på något vis har en dödslängtan, men inte heller som i att jag inte har smugit iväg från jobbet för att låta stekpannan spela sin ljuvliga musik… (Hoppades på att dribbla bort er bland  dubbelnegationerna). Jag vet inte om världen nödvändigtvis behövde en kvinnlig Ignatius J. Reilly, men här är hon i alla fall!

Annars då? Har haft gråtstuga vid inte mindre än  tre(!) olika tillfällen ikväll.

1: Till sista avsnittet av My Mad Fat Diary. Gråtsessionen började när Kester frågade Rae varför hon hatade sig själv:

”För att jag är fet. Och ful. Och värdelös.”

”Hur länge har du känt så?”

(Axelryckning) ”Sen jag var nio-tio.”

”Då vill jag att du föreställer dig att den där tioåriga tjejen sitter i soffan därborta. Ser du? Och så vill jag att du säger till henne att hon är fet. Och ful. Och värdelös.”

… och tilltog sedan i styrka under de kommande tjugo minuterna.

Ja!!! Jag kanske inte befinner mig i en känslomässig balans just nu, okej?!

2. Videokavalkad av sjuka/skadade/övergivna gatuhundar som blir räddade. Egentligen två gråtvändor; en medan man tittar och en när man ska återge allt för Snorre efteråt. ”Också- också-” (hulk, hulk, sniff) ”Också pussade hon  honom på” (snörvel, jämmer) ”kinden efter tre dagar! Och-” (snörvel, snyft, snyft) ”sedan blev hon och-” (okontrollerbar snorflod) ”den övergivna chihuahuan” (suger halvt triumferande, halvt lättat, upp snoret i näsan igen) ”bästa vänner”.

3. Förlorade mot Snorre i FIFA. (Till mitt försvar: vi spelade om en extra godisdag. Inte till mitt försvar: jag brukar vanligtvis inte ha en sådan god anledning att börja böla. Det brukar liksom räcka alldeles utmärkt med förlusten i sig.)