Om man skulle komprimera hela min existens – alla intryck, beslut, tankar och ageranden de senaste 27 åren – så skulle de forma ordet self congratulatory. Att vi inte har en svensk översättning än – vafan Horace, har du suttit och rullat tummarna i ett helt jävla decennium eller?!

Klev upp klockan sju imorse som en del av att komma på fötterna i livet. Planen var att duscha och äta frukost till halv åtta, gå ut med Lizzie i en timme, och anlända på jobbet vid halv nio med en aura av inre sinnesro och fullständig kontroll. Då sparkade min reptilhjärna in dörren – klädd i tophat och kostym, och nonchalant svingandes en käpp i mässing.

”Öp öp öp! Var tror du att du är på väg?” sade den, samtidigt som käppens spets vevade omkring i degen kring min midja.

”Duschen. Jag-”

”Vaddå?” fnös reptilhjärnan, nästan provocerat. ”Bara ’duschen’? Är det allt du har att säga?”

”Ja, jag -”

”Du är uppe såhär dags och väljer att duscha.”

”Är det int-”

”Nä, nä, jag tycker bara det är konstigt att du väljer att göra det just nu, när hela ditt nya liv ligger framför dina fötter. Scchhh! Hör du? Det är ljudet av dörrar som öppnas. Möjligheternas dörrar!” viskade reptilhjärnan, och svepte dramatiskt med käppen i ett horisontellt streck genom luften.

”Hm, jag antar att jag skulle kunna ägna fem minuter åt-”

”FEM MINUTER? Skämtar du? Hör du något av det jag säger? Inser du att du har klivit upp klockan sju? Det motsvarar typ  att vinna OS-guld i bedriftväg.”

”Det tvivlar jag ärligt talat-”

”Förstår du inte? Det här innebär att du får göra vad du vill! Hör du det? VAD DU VILL!! Hela världen är din spelplan! Följ ditt hjärta!”

”Ja… Ja, om du är riktigt säker så!”

Vad hjärtat ville var tydligen att sitta på toaletten och läsa fanfics till klockan halv nio. Så att jag sedan kom till jobbet ungefär samma tid som vanligt, bara mycket tröttare och mer skamfylld.