Terapisession

tumblr_meobr1jEXK1qzooxpo1_1280“Mister Bruce!!!”

“O herregud.”

“Vad?”

“Förlåt – förlåt. Jag skulle säga: “Hej” och tänka: “O herregud”… Jag menar, jag skulle säga: “Hej” och tänka: “O herregud! Hej!”. Anna. Här! Igen! O herregud! Hej!”

“Hmm.”

“Det var ett tag sedan! Vi har väl inte setts sen vi möttes i-”

“- går natt. Jag satt i ett hörn och tittade på dig när du sov.”

“Domstolen. Jag tänkte säga domstolen.”

“Potato, tomato! Du, kan jag snacka med dig, half man to complete man?”

“Men lilla vän, varför frågar du, du vet väl att du kan prata med mig om vad som helst? Eller jag menar, du vet väl att du tycker dig kunna prata med mig om vad som helst… när som helst.”

“Vad…? Åh, ska du dra upp den där gamla historien nu igen…! Clarence verkade inte ha någonting emot att jag tog över ceremonin lite. Han sa inte något i alla fall.”

“Han kanske var upptagen? Med att vara död? Och ditt problem krävde förresten inte ens terapi, utan en helt vanlig förpackning tvättmedel. När jag tänker efter verkar de flesta lösningar till dina bekymmer finnas i närmaste välsorterade butik – sallad till exempel. Volymschampoo. Deodorant.”

“Strunt! De problemen bottnar i självkänslan, och alla vet ju att den kommer ifrån-”

“- insidan.”

“- choklad. Men i alla fall. Det är den här dödsångesten, va. Vad göra?”

“Bra fråga. Hur har du bearbetat den än så länge?”

“Tja, det vanliga… Stirrat mycket in i väggar. Odlat en kronisk bekymmersrynka i pannan. Tänkt: “Vad tjänar det till? Varför anstränga sig? Snart är vi ändå döda allesammans” precis JÄMT om precis ALLT. Och, ja, druckit vispgrädde förstås. Men det är nog inte så mycket pga depressionen utan pga its creamy deliciousness.”

“Huh.”

“Och allt man har gjort av sitt liv som man ångrar, sedan. Är det de scenerna som ska spela framför ögonen när man ligger inför döden? Eller kommer jag behöva vrida och vända på huvudet i ett försök se förbi femtio år av Facebook och Whale trail och brittiska fastighetsprogram-”

“… och fanfics…”

“Inte-fanfics-så-mycket. För att få en glimt av livet som hela tiden pågick i bakgrunden?”

“Har du någonsin övervägt att bli en poet?”

“Ja, nu när du-”

“Ge upp den drömmen nu i så fall.”

“Men-”

“Jag menar allvar. Slösa ingen mer tid på det.”

“Åh. Okej.”

“Är det inte bara en tidig trettioårskris då?”

“Jag vet inte. Det känns inte som så. Alla de där ålderskriserna verkar så löjliga; som att de kan botas med en ny bil, en annan frisyr, eller en otrohetsaffär.”

“Skämta inte om livskriser, de kan få fruktansvärda konsekvenser. Som Human Touch-skivan.”

“Ha. Ha. Kul.”

“Pony boy, pony boy. Won’t you be my pony boy? Giddy-up giddy-up giddy-up, whoa. My pony boy”

“…”

“Titta! Ett leende! Det kanske inte får min båt att flyta, men någon någonstans tycker att det där är det vackraste leendet i hela världen.”

“Är det – snörvel – m-m-mina föräldrar?”

“Men är du dum i huvudet, har du sett din syster?”

“Är- är det -snyft- S-S-Snorre?”

“Men är du dum i huvudet, har han sett din syster?”

“Danny Concannon? Nathan Drake!!!”

“Ja… Eller… en tandläkare som går i yachtfunderingar.”

“Eller – åhh!! – Mister Darcy!!!”

“Eller… eller svältande barn som formligen dånar av den oerhörda mängden matrester.”

“Eller Wayne Rooney!!”

“Öp öp öp. Låt oss vara realistiska. Och med det menar jag: låt oss hålla oss till fiktiva karaktärer.”

“Okej då.”

“… Eller Jamie Lannister?”

“Är du dum i huvudet? Har du sett hans syster?”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“… eller OS-vinnaren i sarkasm…”

“Eller! Lydiard Treg-”

“Nejjjjjjjj. Inte Lydiard. Aldrig Lydiard. Skärp dig nu, för fan!”

Comments are closed.