You say laughter and I say laughter

Alltså, det är nåt med självföraktet som driver mig till bloggen. Inte för att bristen på inlägg på något sätt reflekterar en ny slags vardag där värdighet och konflikthantering är mina ständiga följeslagare, utan det beror snarare på att jag har lagt ribban på en nivå där inte ens min ståtliga kroppshydda når den. Har t ex redan blivit tagen för en kille två gånger det här året (dvs mer än en gång i veckan!), och istället för att till exempel rätta personen eller skratta bort det, SÅ HAR JAG LÅNGSAMT KRUPIT IHOP OCH FÖRSÖKT GÖMMA MIG BAKOM TYP ETT TRÄD för att personen inte ska upptäcka att det blev lite fel. Så att den inte ska behöva bli lite besvärad över sitt oskyldiga misstag, bara för att jag inte kan klä mig som folk och ser ut som en förrymd statist ur The Rocky Horror Picture Show när jag sminkar mig. Eller som den där gången när jag hyrde en studio + två fotografer för att fotografera Lizzie, och jag halvvägs igenom insåg att den vidriga gamla urindoften jag hade känt på bussen tidigare i själva verket härstammade från att hundskrället hade kissat ner min jacka under natten… Hur det nånsin ska växa fram nåt litet frö av självrespekt ur den här gräsplätten intill Tjernobyl övergår mitt lilla förstånd. I alla fall. Det här hade ju inte blivit något blogginlägg om inte yours truly hade seglat över ribban som en graciös dovhjort tidigare i veckan, so let’s just get this over with.

Sedan bra många månader tillbaka har jag, Helsingborg Finans, min bror “Professorn” och pappa tävlat i frågesport över Skype någon kväll i veckan. Det har varit lite som att spela “lådorna” i Bingolotto på 90-talet, det här med att gräva i de mörkaste hörnen av min bildning. Man sitter hela tiden “on the edge of the seat” och hoppas och ber att man ska ha valt rätt, och när Loket svingar upp luckan (dvs när ett svar lämnar mina läppar) så går det vid något enstaka tillfälle ett imponerat och avundsjukt sus genom rummet (“hästen”), men allt som oftast resulterar det bara i ett besviket mummel (“badhanddukar”).

Ja, det är sant att jag under veckornas lopp kan ha trott att judarna åt halalkött och vallfärdade österut en gång om året. Eller att jag, trots att jag kan varenda mening i Borta med vinden och slaviskt sett de första fyra säsongerna av West wing, inte kände till de politiska partierna i USA… MEN. Jag försvarar mig med att den brinnande skammen som river och sliter hela mitt väsen i blodiga strimlor (när den förstummade tystnaden har ebbat ut och någon hostar lite försiktigt innan han hänsynsfullt byter ämne) inpräntar svaret i mitt medvetande för all evighet. Självföraktets glödande brännjärn stämplar brinnande “MUSLIMER”, “DEMOKRATER” och “REPUBLIKANER” i mitt kött; blodiga tatueringar som aldrig låter mig glömma. Bildningen har trots allt nått sin slutdestination tillsist, även om den rullade in på stationen tio år försent.

Men jag kan inte hjälpa det. Det är väl mitt sätt att söka lite spänning i vardagen helt enkelt. Ja, jag skulle förstås kunna sätta mig ner och lära mig allt om världskrigen ikväll (mina enda bidrag till historiska diskussioner i nuläget är att då och då pipa: “General Lee! Stonewall Jackson! Slaget vid Gettysburg! Sherman! Borta med vinden!”), MEN jag har ju å andra sidan klarat mig i 26 år utan att riktigt veta vem den här Chamberlain var. Och man klarar sig faktiskt förvånansvärt bra genom att bara nicka och säga “Just det! Ja precis!” på rätt ställen. Oddsen är liksom på min sida.

Men i torsdags tog min tur slut. Jag tvingades uppleva två av mina absolut största fasor här i livet. Samtidigt. Det var fruktansvärt. Topp 3 dåliga saker i kronologisk ordning: Den Onämnbara Fasan, djurplågeri, och att darra på rösten när jag är upprörd. Det finns ett stycke i Bridget Jones-böckerna när hon ger ifrån sig ett gällt skratt av panik när hon inser att Daniel Cleaver gjorde slut med henne för att hon “inte vet var Tyskland ligger.” Och ett annat när hon förklarar för Tom att alla känner till hur många kalorier det är i en banan; det är lika självklart som multiplikationstabellen eller alfabetet. Varpå hon svarar fel på 7×6 samt vilken bokstav som kommer efter O. Den känslan. Den känslan när jag får frågan om vilket land Pinochet styrde, och de andra tre svarar ögonblickligen.

Det börjar susa i öronen. Jag får tunnelseende. Sedan lägger sig apatin som en tjock filt över min kropp, virar sig runt mina trötta leder som så länge har stridit mot enfalden, som så länge har försökt upprätthålla fasaden. Den viskar att det är okej att släppa taget, att alla människor har lika värde oavsett utbildningsnivå, att Forrest Gump levde ett intressant liv och fanns på riktigt, att historia snart är lika förlegat som faxmaskinen och disketten, och att vi snart kommer att ha Google installerat i våra hjärnor ändå OCH KOMMER INTE DE VARA IDIOTERNA DÅ?!? De som har suttit med näsorna begravda i böcker halva sina liv, när de kunde ha spelat Uncharted 2 och sett en massa Archer och Breaking bad istället!!! Och så suckar jag, och svarar trött: “Jag vet inte. Kuba?”

Men istället för tystnaden, istället för det obekväma skrapandet av tår mot golvet och blickar som inte riktigt vill möta mina, istället för den överslätande harklingen, så utropar Professorn: “Men Anna!! Kom igen nu! Du fick ju den här frågan för ett tag sen!”

Jag rycker till som om han hade slagit mig. Hade jag redan fått den? Vad hände med brännmärkningen? Den eviga Skammen? Skuldkänslorna? Och sen inser jag den hemska sanningen: det har slutligen inträffat. Jag har blivit immun mot min egen enfald. Men jag hinner knappt börja oroa mig för vad den upptäckten egentligen innebär, för nu ser jag den långsamt komma emot mig likt en enorm, mörk, böljande våg. I 26 år har den byggts upp, och nu kan jag inte längre fly från dess vrede. Den Onämnbara Fasan.

Jag och Måns har faktiskt diskuterat den vid ett par tillfällen, för vi delar nämligen samma skräck. D.O.F – att någon en dag ska be mig räkna upp tio länder i Afrika, förklara skillnaden mellan riksdagen och regeringen, eller be mig säga när järnåldern ägde rum, och att jag inte ska befinna mig i min skyddsgrav bakom datorskärmen. Att jag ska behöva byta ut hela min umgängeskrets och skaffa en hemlig identitet, när jag inte längre står ut med tanken på att jag fört alla mina vänner bakom ljuset. En Idiot, som har klätt ut sig och gått på gatorna som en Vanlig. Det har varit en sådan trygghet, att någon som Måns (som på alla sätt är en synnerligen intelligent och begåvad ung man) delar mitt handikapp. När poängställningen har räknats ihop efter varje frågesport, och pappa besviket konstaterar att jag har fått fyra poäng av trettio möjliga, så har det känts så o-er-hört bra att veta att 50 mil härifrån har Måns suttit ute i Årsta och förmodligen inte heller vetat vad fan Terrakotta-armén är för något.

Men senast vi talades vid hade någonting hänt med honom. Jag förde D.O.F på tal, och sade skrattandes: “Ja, tänk om någon skulle fråga vad Mozambiques huvudstad hette, och-” “-Maputo.” “…Va?” “Mozambiques huvudstad heter Maputo.” “Men… Men… Du… Vi… Va?!” “Ja, jag kom att tänka på det fruktansvärda hålet i min bildning häromdagen, och bestämde mig för att göra någonting åt det. Så nu har jag till exempel lärt mig alla Afrikas länder och huvudstäder!” Jag satt helt förstummad medan jag lyssnade till denna dårskap, och strax därefter tog vi farväl av varandra eftersom en spricka the size of Grand Canyon höll på att sluka vår vänskap. Precis samma sak hände för övrigt med Honken. Jag ville så prompt se honom klädd i nån sorts bondlurksutstyrsel, att när han väl dök upp vältalig som en Sorkinkaraktär så blev jag livrädd och kilade ner i min håla likt en skrämd liten kanin. Mitt hjärta pickar än idag.

Nu är alltså stunden kommen, och mina kära vänner are nowhere to be found eftersom de troligtvis sitter och trycker bakom en Atlas och lär sig alla huvudstäderna i Mellanöstern eller läser Voltaires samlade verk. I must fight this battle alone. Frågorna. Förhöret.

“Min nästa fråga blir i så fall: vad hette Kubas diktator?”

Jag jublar inombords. Det känns som om en enhörning har vevat omkring med sin silkeslena tunga i mitt öra, för den här frågan kan jag ju! Den kan jag ju faktiskt!! Sedan tystnar änglakören, och himlen täcks återigen av mörka moln. Namnet guppar omkring i periferin, men det är hela tiden just utom räckhåll.

“Jag vet det egentligen, jag kommer bara inte på det just nu” förklarar jag värdigt, och låter på så vis mina motståndare förstå att det ursprungliga lilla “missödet” är överslätat nu och vi kan gå vidare med våra liv som jämlikar, men alla tre tittar klentroget på mig. “Jag lovar! Jag vet vad han heter!” försöker jag igen, och drämmer sedan ner den sista spiken i min egenkomponerade kista när jag tillägger: “Det var ju han som dog för några månader sedan.”

När jag får det förklarat för mig att diktatorn fortfarande är vid liv börjar jag tappa fotfästet på riktigt. Rumlar och tumlar och faller handlöst utför, och förmår inte mer än att utstöta små, hjälplösa “Eh…” “Öh…” och “Uh…”:n. Tillslut kommer äntligen ett välsignat namn till mig i dimman, och jag lyckas inte tygla känslan av lättad triumf när jag – av någon outgrundlig anledning – glatt ropar: “ARAFAT!!!”. För det är det första diktatornamnet som kommer när jag kallar.

Helsingborg Finans ligger och vrider sig av skratt på soffan och sparkar med benen i luften eftersom han inte vet var han ska ta vägen, Professorn ser ut att överväga att gå ut i förrådet, hämta geväret och skjuta hästen som snubblade över sina egna hovar och bröt alla fyra benen, och pappas mun är ett smalt streck av förfäran. Helsingborg Finans syster Therese sitter tyst och tittar medlidsamt på mig från andra sidan bordet, och våra ögon möts. Cue: gäll, darrande röst och tårar som jag ursinnigt försöker blinka bort.

“Nej, Arafat verkade i…” säger Professorn och vevar menande omkring med handen i luften, men när han ser min hjälplösa, gapande fiskmun öppnas och stängas, så erbjuder han hjälpsamt: “En ledtråd: de ligger i konflikt med Israel…”. Och som för att ta min hand och leda mig i land igen, som om allting jag nånsin sagt eller ens tänkt sedan 2002 bara varit en ond dröm, så tillägger han vänligt: “Kom igen, det här vet du ju, det som jag alltid pratar om?”

Jag tar ett djupt, stärkande andetag, lyfter modigt mina gråtmilda ögon till hans, och säger med ett snörvlande, skakigt, men hoppfullt, leende:

“… Serbien?”

RIDÅ.

Slutsats: Jag byter alltså hellre umgängeskrets än sätter mig framför Wikipedia i tio minuter… Hnnngh. Men jag kan faktiskt inte hjälpa att jag finner det hela så. jävla. ointressant!! Hur ska det gå framöver? Vad händer härnäst? Nu när jag inte ens har något att kämpa för; nu när jag har ridit ut tsunamivågen av skam och förnedring, och inte längre fruktar något på denna jord!! Var tog motivationen vägen? Drivkraften?! I know where it went – I know exactly where it went!! Jag använde minsann upp en hel årsförbrukning av den igår när jag tog mig igenom hela “13, snart 30” enbart pga den där förrädiskt tjusige Mark Ruffalo. Gotta give him the sploosh.

PS. Sorgen i mitt hjärta över att klockan nu är 03.22… Det är knappt så att bilden på Mark botar den.

//Eder “Snart 30, fortfarande 13”

One thought on “You say laughter and I say laughter