She has dreams

Förlåt, jag har försökt tänka ut saker att skriva här.

Jag kan inte förneka att jag stundtals leker med tanken på le klassträff grandiose… revanschen… att göra mål i livets andra halvlek. Jag drömmer om…

… att säga “I’m so sorry, I thought you were a waiter” till Pierre Forsehag och hans gelikar. (Vars märkliga vänförfrågan på Facebook för några månader sedan omhuldas av min inre hönsmamma och förvaras i ett slags obesvarat limbo – ett storslaget monument över den mänskliga enfalden).

… att låta den lättformade deg som är mitt politiska medvetande jäsa och utvecklas till något storslaget, och alltså inte som när jag häromdagen lovade en hundägare uppe i parken att medverka vid miljöpartiets “pratstunder” nere i stan, fastän jag typ en vecka tidigare högtidligt deklarerat att “Gyllene grynings kamp är mein kampf” (i alla fall till dess att deras partiordförande förnekade Förintelsen)…

Det jag försöker säga är: jag vill så himla mycket med den här återuppståndelsen, min väg tillbaka till den Hawkings-inspirerade tangentbordsexistens som fick mitt sociala liv att blomma ut under en kort stund i mitten av förra årtiondet… men hur man än vrider och vänder på det så kommer den mestadels till att handla om hundmat.

– 4: Antalet gånger jag har slagit handen som håller matmåttet i bordskanten, och sänt ett hundratal mikroskopiskt små foderkulor flygandes likt konfetti genom tid och rum.

–  (Fy) 17: Den enda svordomen jag lät bli att bruka när jag spillde ut hela matskålen i städskåpet imorse. Raka vägen ner i sladdsamlingen som Gud glömde. J’accuse! J’accuse, mon petit fromage!!

– 2011: Jag menar, man kan ju vifta bort “Huh. Visste inte att majblomman var konstgjord…” framför Vem vet mest  och klamra sig fast vid mantrat “jag-lärde-mig-läsa-när-jag-var-fyra-och-fick-ett-bra-resultat-på-ett-iq-test-över-nätet-en-gång-för-längesedan”… Men tjugoelfte jääävla gången man öser ner hundmaten i vattenskålen så är det bara att acceptera att man aldrig kommer bli raketforskare. Skål!

(Jag och min bästa vän började skriva ett manus ihop för några veckor sedan. Sen upptäckte jag Xkcd och därefter slutade jag helt att svara i telefonen. Lite pga det nyutvecklade mindervärdeskomplexet, lite pga en alltmer tilltagande skamkänsla, och lite pga en ännu odiagnostiserad bokstavskombination… Det var för en månad sen. Nu har den sista vänreserven torkat ut, är jag rädd.)

Tillgivet,

// Er vackre elefantman

Comments are closed.