Crime… Boy, I don’t know!

Ni vet i krigsfilmer, när huvudpersonen och hans bästa vän hoppar ner i en skyttegrav efter ett oväntat bakhåll, och bästa vännen tystnar mitt i ett skratt, tittar förvånat ner på sin mage och upptäcker att en mörkröd vätska snabbt sprider sig över rocken? Exakt det uttrycket bar Måns igår kväll när det råkade slinka ur honom att han “på något vis började förstå min attraktion till Wayne Rooney”.  Minnesvärd dag!

Jag kan eventuellt ha vinkat farväl till barndomens sorglösa dagar i afton, när jag, istället för att se Italien-Tyskland hos Sebastian, bestämde mig för att åka hem och förbereda inför flytten. Det stämmer! Jag flyttar på lööösöööhr-hrrrm. En rörd tår å min osjälviska persons vägnar balanserade på ögonlockets yttersta kant på tunnelbanan hem, när jag tänkte på hur jag skulle skänka kläder till återvinningen, städa ur rummet, packa ihop mina saker osv… Imponerande bedrifter, allesammans!

Denna starka känslomässiga rörelse över min egna förträfflighet nöttes långsamt bort till förmån för att sitta lutad över köksbordet med dålig hållning och äta makaroner, kantarellost och fejkon samt okynnessurfa i fyra timmar. Nu är klockan 01.22, och jag på väg att somna i soffan utan att ha packat en sekund, borstat tänderna eller ens ställt väckarklockan. Den här barndomen ain’t goin’ nowhere!!

I’m so very, very, very, VERY sssssssss… FUCK YOOOUUU!!!!! 😀

Comments are closed.