The Life and Times

Två små episoder sen senast:

1. Var på Mosebacke igår tillsammans med Sheilds & co. för att se Barcelona-Chelsea. Blev försenad. Fick sitta ensam (med ryggen mot matchen) på andra sidan bordet; tillräckligt nära för att jag skulle våga luta mig fram och försöka inleda en konversation – inte tillräckligt nära för att någon skulle uppfatta ett ord av det jag sa. Rynkade pannan i bekymrade veck och passade på att räkna lite på min ekonomi – det blir visst till att leva på 80 kronor om dagen hela maj månad också! Hejdå, Archer säsong 2! Hejdå, Castle säsong 1 och 2! Vi huuurs, Don Rosas Samlade Verk del 2!

Slängde ett “casual eye” på menyn, och blev vit i ansiktet. 200 kronor för en jävla risotto – inget annat vegetariskt alternativ på menyn. “Jaha, ahum, happ, då ska vi se, då ska vi se…” sade jag i ett hurtigt flöde som snart övergick till ett ohörbart mummel, och kisade mig igenom menyn fem-sex gånger till i hopp om att servitrisen skulle himla med ögonen en sista gång och helt sonika lämna mig ifred. Icket! Hon synade förolämpande snabbt min bluff, och satte sig ned på golvet(!) för att vänta. “Jasså, ho-hum, ja, hmm, låt mig se…” fortsatte jag och återupptog min teateruppsättning av “rain man läser kvällsmenyn” i fem minuter till, innan jag hoppfullt sneglade ner på henne igen. Möttes av en kobras hotfulla – men psykopatiskt tålmodiga – blick.

“Men det var då själva—!!! Jag tar väl den där saffranspannkakan då!! Ja, jag tänker beställa efterrätten på en gång! That’s right! Watch me! Trots att den kostar 125 JÄVLA kronor!!!”

Sedan gjorde Barcelona 1-0 (“Bekymmersamt, detta. Hoppas verkligen att man åtminstone får 4-5 pannkakor för det där vansinniga priset…“), John Terry blev utvisad (“Gosh darn it, ‘saffranspannkaka’ i singular på menyn!! Is there no end to this misery?“), Barcelona gjorde 2-0 (“Hur var Las Vegas, Sheilds?” … Nähä, skit i det då. Skit i att svara bara!! DRA ÅT HELVETE.). Servitrisen återvände med min beställning, och jag tvingades återuppleva det värsta ögonblicket i mitt liv. Stirrade häpet ner på tallriken. Stirrade häpet upp på servitrisen. Blev varse om att jag suttit och upprepat “Men…? Men…? Men…? Men…? Men…?” med ynklig stämma den senaste minuten och snörde ihop munnen likt ett skrämt barn. Jag kan svära en ed på att min 125-kronorspannkaka var stor som en tumme. Har alltid trott att själva sinnebilden av ‘besvikelse’ var min vågdisplay om måndagsmorgnarna, men det visade sig alltså vara en fyra centimeter lång och en centimeter bred liten sak… inuti Helsingborg Finans byxor! Baram-bam-kssschhh!

Ps. Matchen blev ju fullständigt makalös tillslut, är fortfarande helt knäckt av den här plötsliga turbulensen i mitt känsloliv. Ds

“Two at the same time?!
SPLOOSH!”

2. Smög in på pressvisningen av The Avengers imorse. Måste säga att jag played the part of the suave master thief quite well, quite well indeed… ända till dess det blev dags för den där förargliga, mänskliga interaktionen igen. Noterade till min fasa att alla framför mig i kön stannade upp och skrev sina namn på en lång lista framme vid kassan, och att spela huvudrollen i en ny Harvey Manfrenjenssenden/Chareth Cutestory/Leonard Henrik Roos af Hjelmsäter-charad stod längst ner på min önskelista i det ögonblicket.

När det var min tur gjorde jag således en vag handrörelse åt papperets generella riktning, liksom för att greppa pennan, innan jag fick en strategisk snilleblixt och pinnade iväg mot salongen så snabbt som mina knubbiga ben kunde bära mig.

“Hallå där!! Vänta lite! Hörreduru! Kom tillbaka!!!”

Åh nej! Åh nej åh nej åh nej åh nej! Det här är precis som att beställa fyra gram saffranspannkaka för 125 kronor – fast värre!!” pep min hjärna förskräckt. Jag tog på mig min generella krissituations-min, snurrade runt, och spände modigt blicken i kassörskan.

“Du glömde 3D-glasögonen.”

På ett KICK var jag tillbaka i suave master thief-mode, och stannade kvar i det läget ända tills jag stod ute på gatan igen – två och en halv timme senare – och upptäckte att min jacka var ut och in.

2 thoughts on “The Life and Times

  1. Hade du varit mamma så skulle du gått raka vägen till en thairestaurang och beställt en dagens – nej, två dagens – buffé, med glass och friterade bananer till efterrätt.
    In och ut, ut och in….. huvudsaken är att du hade jackan på dig.

  2. Hehehe och det hade varit bud på att jag hade följt med henne dit! Jag skulle å andra sidan följa vem som helst to the end of the world om det hade utlovats friterade bananer med glass. Synd bara att CL-matcherna på thairestauranger är något underrepresenterade…