DRAMA ENSUES

Hooooooboy. Är helt slut. Hela dagen har varit en enda lång och emotionell bergochdalbana. Lizzie började blöda från tassen när vi var ute imorse, och ett avlägset släktskap till Bruce Willis gav sig tillkänna när jag – med en tapper blick i fjärran – bar min älskade hela vägen hem i en vit tröja som blev bronsfärgad av allt blod. Spolade av tassen och undersökte den – hittade inte så mycket som en skråma.

Därefter ägnade jag mig åt jobbrelaterad dödsångest när det slog mig att jag har 194 kronor att leva på i 26 dagar, men allt var ändå förhållandevis frid och fröjd… dvs till dess att jag hittade hunden sittandes på köksbordet(!) med en renslickad glasskål framför sig. Chokladglass. Hund. Teobromin. Döden. Dööööööden!! Min reptilhjärna bläddrade på en millisekund igenom en miljard uppsnappade hundråd från de senaste tre månaderna, och ryckte triumferande ut “Om hunden fått i sig choklad, tvinga den då att kräkas genom att hälla salt på tungan” ur minnesarkivet. Slet åt mig saltkaret, bände upp munnen, pepprade i saltet… Ingenting hände, annat än att Lizzie såg helt förskräckt ut. Sprang till datorn, googlade fram ett nytt spytips (och såg nåt i periferin om att man Absolut inte skulle ge dem salt), slet upp kylskåpsdörren, och innan jag visste ordet av det hade jag sprutat in en lång korv Johnny’s senap i munnen på henne. Lizzie började smaska och hulka, men det enda som i slutändan lämnade hennes kropp var tillgivenheten gentemot matte.

Paniken släppte, och en känsla av total hopplöshet lade sig som en varm filt över min själ. Jag hade satsat allt, och förlorat. Mina darrande händer tappade taget om senapsflaskan, som föll i golvet med ett ljudligt smatter. Min hund skulle dö vid fem månaders ålder, bara för att jag prompt ska hålla på och sprida mina chokladbyttor likt konfetti över hela lägenheten. Stirrade modlöst på glassförpackningen. “Hmm. Bara 10% “kakaoblandning”. Det + mitt gedigna förarbete att tömma byttan + naturlig fallenhet för drama = ingen ögonbrynshöjande chokladdos.” Kanske fanns det hopp ändå!! “HMM. Vad var det det stod om saltet nu igen…? Ah. Saltförgiftning. När njurarna stänger ner. För att matte konsulterar sin – under sina bästa dar suddiga – minnesbank istället för Google istället för en riktig veterinär.” Efter ytterligare någon timmes febrilt googlande kunde jag till min oerhörda lättnad konstatera att hon bara fått i sig ungefär en tiondel av den skadliga mängden, och sedan dess har jag endast sneglat ner för att kontrollera hennes andning var femte sekund eller så.

Avslutningsvis såg jag sista timmen av Återstoden av dagen som gick på Viasat ikväll, och vilken jävla film… Hnnnnngh. Lämnade mig i ett tillstånd av kronisk melankoli. När Emma Thompson berättar att hon tänker acceptera frieriet, och Anthony Hopkins bara stirrar på henne i typ femton sekunder innan ögonvråna rynkas i ett leende och han önskar henne lycka till… MyGAWD. Ska köpa boken och läsa omeee…heeheehee… 132 kronor kvar att leva på.