Everything’s gonna be alright

Rond 4. Vän Av Ordning Och Konsekvens slår nästan knock out på sig själv i rondens inledande minut, när hon ska identifiera sig och visar upp ett id-kort som gick ut i maj 2007. Underdog-tippade VAOOK går ner på knä och är uppenbart omtöcknad av AF-tantens stränga blick efter: “Det funkar förvånansvärt bra! Har faktiskt bara blivit nekad inträde på casin-”

Men hon återhämtar sig förvånansvärt snabbt och lyckas ta sig tillbaka in i matchen igen. Tio minuter senare sitter hon med återvunnet gott mod och hånfnyser åt “Mycket goda kunskaper i mattematik” i en annons på platsbanken, och vittnen menar på att hon en halvtimme senare syntes lämna lokalen belåtet kvackandes med hakorna i ett jublande svall.

VAAOK – AF: 1-3 (floating like a butterfly)

VAOOK vs AF

Rond 1. Kvinnan i informationsdisken frågar – utan ironi – om jag har några funktionshinder.

VAOOK – AF: 0-1 (KO)

Rond 2. Ber om hjälp att fylla i ett formulär om arbetslöshetsersättning när man inte varit medlem i någon A-kassa. Första obligatoriska frågan: välj A-kassa. Är själva sinnebilden av kristet, svenskt lugn när jag lydigt sitter och väntar med händerna sedligt knäppta i knäet i 25 minuter. När ingen kommer börjar jag fylla i det själv, men med felaktiga uppgifter så snart jag inte vet svaret/min situation inte finns representerad bland alternativen. Planen är förstås att gå tillbaka och korrigera när hjälpen väl anländer. Blir färdig, väntar ytterligare 15 minuter – ingenting. Telefonen ringer, jag svarar, och under tiden smiter arbetsförmedlaren förbi snabb som en liten vessla och skickar iväg det felaktiga formuläret innan jag ens hinner reagera. Går hem.

VAOOK – AF: 0-2

Rond 3. Haltar ner till stan med trasiga knän och blåsor på båda hälarna. Arbetsförmedlingen är stängd.

VAOOK – AF: 0-3

Stay tuned för den rafflande uppgörelsen i rond 4 imorgon! 

C’mon, help ol’ Gil out here!

Kampen om rätten till en värdig vardag fortsätter. Skulle ut med Lizzie i förmiddags och hade lite småbråttom till ett möte. Mitt på gården fastnade skosnörena i varandra; överkroppen fortsatte modigt framåt, men fötterna var som fastfrusna. Trippade osäkert fyra-fem millimetersteg framåt, med armarna förgäves vevandes som propellrar, innan jag stöp som en fura och slog i asfalten. Upplevelsen påminde lite om att volta med en Segway i högsta hastighet, typ… Va? Var det en alltför snäv referens för er stolta, rakryggade satar i er motgångsfria tillvaro?

Golfbollsblåsa. Blödande knä. Blödande handflator. Självbilden ett öppet sår. All eventuell oro jag kände över att ha bestulit gemene man på denna spektakulära syn gick snart upp i rök, tack vare min lurviga lilla siren. När hon såg matte stupa och hjälplöst bli liggandes på marken så försvann hon i ilfart bort i horisonten, skällandes och ylandes på en ljudnivå som historiskt sett blott överträffats av Krakatoa.

Börjar för övrigt bli riktigt sugen på vad 2013 har att erbjuda, det är ett par nya och väldigt spännande grejer i görningen! … Ja, jag vet. Försök säga det utan att höra Gils röst i era huvuden. “Things are finally looking up for ol’ Gil!” osv. Det är väl oundvikligt.

Nä! Nu känner jag mig mentalt redo att gå rond 3 mot Arbetsförmedlingen. Fick ett par böcker på posten idag – The remains of the day, The pillars of the earth och Outlander (samtliga ett resultat av googlingen: “Similiar books to Gone with the wind”, hälsar “Den öppensinnande”) – som kan komma väl till hands när man är fångad på obestämd tid i Idioternas högborg*.

* med undantag för Helsingborg Finans mamma! (Smooth move, Ferguson)

I’ve got a chip on my shoulder that’s bigger than my feet

Dag 2. Fortfarande i självömkandets grepp. Har en blåsa på foten som inte är av dennaaa vääääärld! Vaknade med en gul bubbla stor som en pingisboll på hälen och utan känsel i halva vaden. Tjyvade mein führer Helsingborg Finans strumpor igår trots strikta förbud, och nu måste jag stoiskt bära mitt kors. Jawohl!

You don’t need a smug ‘I told you so’ from me. And smug it would be, because tell you, I most certainly did.

 

She has dreams

Förlåt, jag har försökt tänka ut saker att skriva här.

Jag kan inte förneka att jag stundtals leker med tanken på le klassträff grandiose… revanschen… att göra mål i livets andra halvlek. Jag drömmer om…

… att säga “I’m so sorry, I thought you were a waiter” till Pierre Forsehag och hans gelikar. (Vars märkliga vänförfrågan på Facebook för några månader sedan omhuldas av min inre hönsmamma och förvaras i ett slags obesvarat limbo – ett storslaget monument över den mänskliga enfalden).

… att låta den lättformade deg som är mitt politiska medvetande jäsa och utvecklas till något storslaget, och alltså inte som när jag häromdagen lovade en hundägare uppe i parken att medverka vid miljöpartiets “pratstunder” nere i stan, fastän jag typ en vecka tidigare högtidligt deklarerat att “Gyllene grynings kamp är mein kampf” (i alla fall till dess att deras partiordförande förnekade Förintelsen)…

Det jag försöker säga är: jag vill så himla mycket med den här återuppståndelsen, min väg tillbaka till den Hawkings-inspirerade tangentbordsexistens som fick mitt sociala liv att blomma ut under en kort stund i mitten av förra årtiondet… men hur man än vrider och vänder på det så kommer den mestadels till att handla om hundmat.

– 4: Antalet gånger jag har slagit handen som håller matmåttet i bordskanten, och sänt ett hundratal mikroskopiskt små foderkulor flygandes likt konfetti genom tid och rum.

–  (Fy) 17: Den enda svordomen jag lät bli att bruka när jag spillde ut hela matskålen i städskåpet imorse. Raka vägen ner i sladdsamlingen som Gud glömde. J’accuse! J’accuse, mon petit fromage!!

– 2011: Jag menar, man kan ju vifta bort “Huh. Visste inte att majblomman var konstgjord…” framför Vem vet mest  och klamra sig fast vid mantrat “jag-lärde-mig-läsa-när-jag-var-fyra-och-fick-ett-bra-resultat-på-ett-iq-test-över-nätet-en-gång-för-längesedan”… Men tjugoelfte jääävla gången man öser ner hundmaten i vattenskålen så är det bara att acceptera att man aldrig kommer bli raketforskare. Skål!

(Jag och min bästa vän började skriva ett manus ihop för några veckor sedan. Sen upptäckte jag Xkcd och därefter slutade jag helt att svara i telefonen. Lite pga det nyutvecklade mindervärdeskomplexet, lite pga en alltmer tilltagande skamkänsla, och lite pga en ännu odiagnostiserad bokstavskombination… Det var för en månad sen. Nu har den sista vänreserven torkat ut, är jag rädd.)

Tillgivet,

// Er vackre elefantman