Crime… Boy, I don’t know!

Ni vet i krigsfilmer, när huvudpersonen och hans bästa vän hoppar ner i en skyttegrav efter ett oväntat bakhåll, och bästa vännen tystnar mitt i ett skratt, tittar förvånat ner på sin mage och upptäcker att en mörkröd vätska snabbt sprider sig över rocken? Exakt det uttrycket bar Måns igår kväll när det råkade slinka ur honom att han “på något vis började förstå min attraktion till Wayne Rooney”.  Minnesvärd dag!

Jag kan eventuellt ha vinkat farväl till barndomens sorglösa dagar i afton, när jag, istället för att se Italien-Tyskland hos Sebastian, bestämde mig för att åka hem och förbereda inför flytten. Det stämmer! Jag flyttar på lööösöööhr-hrrrm. En rörd tår å min osjälviska persons vägnar balanserade på ögonlockets yttersta kant på tunnelbanan hem, när jag tänkte på hur jag skulle skänka kläder till återvinningen, städa ur rummet, packa ihop mina saker osv… Imponerande bedrifter, allesammans!

Denna starka känslomässiga rörelse över min egna förträfflighet nöttes långsamt bort till förmån för att sitta lutad över köksbordet med dålig hållning och äta makaroner, kantarellost och fejkon samt okynnessurfa i fyra timmar. Nu är klockan 01.22, och jag på väg att somna i soffan utan att ha packat en sekund, borstat tänderna eller ens ställt väckarklockan. Den här barndomen ain’t goin’ nowhere!!

I’m so very, very, very, VERY sssssssss… FUCK YOOOUUU!!!!! 😀

Ode to Scott Parker

The England team visited an orphanage in Poland today. “It’s heartbreaking to see their sad little faces with no hope” said Igor, aged 6.

Vad är man för en sorglig martyr egentligen, som fortsätter att hålla på Englands landslag år ut och år in, mästerskap efter mästerskap, strafförlust efter strafförlust? Ska dock inflika att det har sina fördelar också.

VAOOK: “Mjaaaasså.” (Försöker spela nonchalant och oberörd inför sin andra hälft. The stage has not lost a fine actress.) “‘Scott Parker’? Spelar inte han i West ham?”

HF: “Nej, i Tottenham… Men han spelade i West ham innan.”

VAOOK: (Mental gasp!!!!!!!!!!!!) “Ah. Tillsammans med Toby Stephens* alltså.” (Lutar makligt huvudet i handen och undviker HFs blick, i ett försök att demonstrera mitt fotbollsintresse och på samma gång dölja de plötsliga andningsbesvären. Blåser omkull hans ölglas på en meters avstånd, och gardinerna börjar fladdra dramatiskt på andra sidan rummet.)

*Toby Stephens = min figur i Fifa11

HF: (Zone:ar ut.)

VAOOK: “Han är nästan löjligt lik Toby Stephens, faktiskt…”

VAOOK: “Ohhh mama…! Oj, shit, sa jag det högt? Förlåt, men vad är oddsen att min påhittade tv-spelsfigur ser exakt likadan ut som sin egen f.d lagkamrat av kött och blod? Skyhöga!”

HF: (Suckar, höjer volymen på teven.)

VAOOK: “Gastronomiska!”

HF: (Kastar en hastig, skräckslagen blick på mig. Inte “gastronomiska” väl? Inte så snart efter musincidenten!)

När jag äntligen hade lyckats stabilisera min hjärtklappning igen (och långsamt accepterat att en sådan oförstörd skönhet fortfarande existerar i naturen, samt bearbetat det faktumet att vi har arbetat sida vid sida i alla dessa månader utan att jag ens lagt märke till hans uppenbarelse*), så pekade mina värden så sakteligen uppåt igen. Ända tills jag googlade “Toby Stephens Scott Parker”.

* = än en gång, i Fifa11.

Stephens, Parker? Parker, Stephens?

PS. Min äggledare låter hälsa: “IIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHH! Bring forth their seed of excellence! Bring it to me!!!”

Sheltieöron

Alltså, förlåt, ledsen, jag ber om ursäkt för min transformation till Miss Livmoder i dessa dagar… snart får jag väl avslag på mitt norrländska visum. Men vem kan klandra mig?!