Don’t cry… you’re so ugly when you cry. Ugly duckling, bock bock bock

Äh! Såhär skulle det ju inte bli, avsnitt hundrablablabla. Genomgick ju hela den här ovärdiga återuppfinn-dig-själv-processen i det offentliga rummet bara för att jag skulle klippa mig och skaffa ett jobb i hela bloggfrågan, och titta på mig nu! Kan inte skriva, kan inte rita, kan inte spara pengar, kan inte gå ner i vikt, kan inte tvätta under dygnets normala timmar, kan inte sova, duger inte till någonting annat än att läsa hundböcker och se på Archer!*

*Mitt nya seriehittebarn, feat. specialagent Archer Malory** Sterling, kodnamn “Duchess”***

 ** Hans mammas förnamn

*** Hans mammas bortgångna afghanhund

You’re only there for people to feel sorry for you

Har ju gått och blivit ett känslomässigt vrak på äldre dar. Det krävs då sannerligen inte mycket numera för att sätta den här underläppen i svallning – en enkel sökning på “dog welcomes owner” på Youtube till exempel, och tårkanalerna har en heldag framför sig. Tillåt mig visa vad jag menar:

VAOOK: *Snyft, snörvel, aaaaaaaaawww, snor, gråt, gråt*

Långa Farbrorn: *ruins the moment genom att avfyra en onödigt okänslig kommentar*

VAOOK (vänder sig mot honom som en ilsken liten furie, och scrollar demonstrativt upp och ner på sidan): “MEN HAR DU INTE FATT- Jaha. JAHA! Jag såg inte att…”

Långa Farbrorn (klentroget): “Att…?”

VAOOK (tyst och generat): “… att pojken också saknade ett ben…”

Långa Farbrorn (kan inte tro sina öron): “Men varför grät du då?!

VAOOK (genom en ny, okontrollerad kavalkad av tårar): “Jag tyckte den var så fin ändå!!!

Mother of God!

Achievement unlocked: återuppfinn dig själv år 2012!

Har till exempel bejakat min kulturella sida och besökt Nick Brandts utställning på Fotografiska:

… men har också sumpat en deadline, sovit till 18.30 idag, gått vilse pga överdriven (för att inte tala om totalt oförklarlig) tilltro till mitt lokalsinne (typ: ‘jag behöver inte kolla upp vägbeskrivningen i förväg, det ordnar sig ändå!’, tätt följt av: ‘stopp, stopp! Jag behöver inte lyssna färdigt på vägbeskrivningen jag precis ringde och bad om, nu har jag allt klart för mig’ följt av en timmes huvudlöst irrande mellan Slussen och Gamla stan) och ätit upp en kollegas semla i smyg… så man kan väl konstatera att Anna 1.0 fortfarande verkar i periferin.