Terapisession med Stephen Hawking, del 2

“Houston, forget that other thing!”

“Va-Hu-Ve-?”

“This is not a drill. I repeat, this is not a drill.”

“Va-”

“Please, don’t get up on my account! Skämta ba!”

Vad gör du? I mitt sovrum? Mitt i natten?!”

“Äh, professorn! Det är fullt naturligt att ha kvinnor hos sig mitt i natten! Oh, right… You wouldn’t know anything about that…”

“…”

“Magistern, du anar inte! Jag har ett problem.”

“Testa att först lägga dig på golvet och dra in mage-”

“Nej, de-”

“Man kan även linda plastfolie runt midjan under klädern-”

“Jo, fas-”

“Undvik randigt!”

“Men ja-”

“Vet du hur man kommer till Narnia? Det finns en speciell punkt allra längst ner i halsen, om du trycker på den med pekfingret så-”

“Professorn! Nu är du på väg att somna igen. Det ser jag på dina ögon.”

“De ser ut såhär.”

“Oups. Hehe. Men om jag bara skulle ta och…”

“Nej! Sluta peta!”

“Men om jag bara…”

Sluta, sa jag!! You’re only making it worse!”

“Jag håller på att förgås av hundlängtan förstår du. Jag började till exempel gråta igår när jag såg ett par hundar leka på ängen, och sedan brast det nästan igen när jag mötte den finaste bullterriern någonsin vid ett övergångsställe…  Och idag har jag suttit i tre timmar och tittat på border collies framför Youtube.”

“Jaha, och vad är problemet?”

“Ja, jag och Långa farbrorn har ju en överenskommelse. Jag måste väga 60 kilo innan sommaren (samt lova att dammsuga lägenheten minst tre gånger i veckan), annars blir det ingen liten Lizzie.”

“God jul. Hur mycket väger du nu?”

“PROFESSORN! Det var det värsta!! Pffs! Att du ens har ma-! Blotta ta-! Det skulle jag aldrig tala om för en levande själ! Inte så länge jag lever. Den hemligheten tar jag med mig till graven. Tss. YOU SNEAKY MOM!!”

“Nähä. Hur mycket måste du gå ner då?”

“Ja ungefär t-AAAAAAHAHAAA I see what you did there! Det är visst inte för inte som du kallas för Stephen ‘En-av-vår-tids-största-genier’ ‘Wanking claw’ Hawking!”

“Vad har du ätit i helgen?”

“Ehhh… Förlåt?”

“Vad. Har. Du. Ätit. I. Helgen?”

“Ehhh… Igår åt jag: ostkaka med glass och lingonsylt, blåbär med glass, ett äpple och fyra cider på Dovas. Och idag har jag ätit: en påse ostkrokar, en halv apelsinchokladkaka, bandspaghetti, resten av chokladkakan, och en liter apelsinjuice. På en kvart.”

“Fort! Ring NASA!”

“Jag vet, jag är ett GENI!!”

“Nej, jag har hittat en ny himlakropp!”

“Var?!?! Åh. Ha. Ha. Kul.”

“Hur mycket kostar en valp?”

“15 000 plus en månadskostnad på kanske 1 000.”

“Och hur mycket pengar har du just nu på ditt konto?”

“1 988 kronor…”

“Nej, nej, jag menar, hur mycket pengar har du om du räknar med ditt sparkonto?”

“1 988 kronor…”

“Ah. Sss. Och hur mycket pengar har du EGENTLIGEN, när du betalat dina skulder?”

“Minus 1 412 kronor…”

“O herregud, och det är inte allt ser jag!”

“Vad menar du?!”

“Oh please. Att försöka dölja enfald i det ansiktet är som att gömma en elefant i en mingvas-affär! Seså, berätta allt.”

“Jag har köpt The Pertwillaby Papers för 255 kronor.”

“… Det kan jag ändå förstå. Garanterat en fantastisk läsupplevelse! Tecknarstilen är förvisso långt ifrån perfektionerad i det här tidiga stadiet, men man kan tydligt se den enorma potentialen i varje streck… Dessutom verkar den inte gå att köpa någon annanstans I HELA VÄRLDEN, annat än på Amazon där de vill ha typ 900 bagis för ett begagnat ex.”

“… Och Serenity…”

“Men SATAN I HELVETE!! Den har du ju redan!! Om du så mycket som andas något om att ‘omslaget var snyggt’ så ska fan huvuden rulla, hör du det!”

“But just look at it! It’s so boootifoll.”

“Norman Bates ringde, han ville ha sin titel tillbaka…”

“… Och Zelda Skyward Sword…”

“Jag hörde i och för sig någon på IGN kalla det för det bästa Zeldaspelet hittills, men att gå och köpa Limited edition-utgåvan känns väl ändå en aning smaklöst i din nuvarande situation?”

“Sen är det inget mer! Lovar! Inget mer, annat än att jag DÖR om jag inte får köpa ett Playstation 3 snart. Låt mig citera den visa mannen på Lyxfällan häromveckan: ‘Ni kan sälja stereon och surroundljudet, det är ändå bara SKIT ALLTSAMMANS! Men inte tv-spelen! Jag vill inte leva utan mitt Xbox och mitt Playstation 3! De är allt jag har!!’ Programledaren: Men du har ju fru och barn! Vis man på Lyxfällan:  *OTRÖSTLIG, GÄLL GRÅT UTE PÅ BALKONGEN*”

“Okej, okej, om du får köpa ett Playstation 3 också, är du nöjd sen?”

*Snyft, snyft* “… Nej…”

Nej?!?

“Mitt liv är inte komplett utan Uncharted 3: The explorer edition, för 2 000 kronor!”

“That’s it! Ut! Ut härifrån!”

“Men- Actionfiguren!”

“Stick! Försvinn! Jag vill inte se dig mer!”

“Så…”

“Hör du vad jag säger! Jag ringer polisen!”

“…oerhört…”

“Se! Jag trycker på knappen nu! Om några sekunder är hundarna här!”

“… attraktiv…!”

“Ut! Hit the road, Jack! Försvinn ur min åsyn!”

“Men… alla ostkrokar… chokladen… en burk lingonsylt på två dagar…”

“Ja?”

“Jag kommer ju behöva rulla ut!”

“Och?”

“Det var ju det här med trösklarna igen… Varför, Stephen? Varför?”

Life is hard. After all, it kills you… So don’t get one!

Jaha! Någon – jag nämner inga namn, men någon – tycks ha börjat unna sig själv ett paket ostkaka om dagen, på väldigt oklara förtjänstgrunder. I samma orättfärdiga belöningsstege hittar vi även en daglig dos gammeldags vaniljglass, och – i mer sällsynta fall – läsk och pannkakor. Suck. FATTY FATTY POTBELLY!! Låg förresten uppe till klockan kvart i fyra igår natt och såg Castle S04E07. När Beckett liksom omedvetet fingrade på Castles kostymkrage sedan hon reducerats till en leende fåntratt (en vanlig bieffekt när man spenderar alltför mycket tid kring den majestätiska bringan, storlek fotbollsplan), ja då var det nästan så att UST-mätaren exploderade av trycket.

Nästa punkt på agendan: värdighet!

VAOOK: “Hehe, hittade ett gammalt sms ifrån dig tidigare idag. Jag skulle svara på hur många matcher ett lag i Premier leauge spelar under en säsong, och blev så sur över ditt ouppfostrade hånskratt att jag la på.”

Långa farbrorn: “HA! Vad skrev jag?”

VAOOK: “‘26, ursäkta? 26? Nä, 54 (!?!!) eh, vänta, 34, 36, 38!‘”

(Båda skrattar gott åt VAOOK:s forna enfald, innan de successivt glider över i en gemytlig, bekymmersfri tystnad.)

LF: “Så… hur många matcher spelar ett lag egentligen under en säsong?”

VAOOK: “… Alltså jag visste att jag var ute på djupt vatten så snart jag öppnade munnen.”

LF: “…?”

VAOOK (tänker en lång stund, sedan säger hon slugt): “Någonstans mellan 30 och 36 är det ju, det vet jag.”

LF: “Hahaha! Du har HELT fel!”

VAOOK: “Skit också!!”

LF (efter en lång, förväntansfull tystnad som rinner ut i ett antiklimax sedan VAOOK vägrar komma med fler gissningar): “Okej, om jag säger såhär: det är 20 lag i Premier league.”

VAOOK (överkompenserar febrilt): “Jahaaaaaaaaaaaa, oookeeej…”

LF: “Ja.”

VAOOK: “Dååå förstååår jag…”

LF: “…”

VAOOK (med en genomfalsk glättighet): “Så, vad har du gjort idag då?”

LF (samtidigt): “Så, hur många matcher spelar ett lag?”

VAOOK: “… FAN!!! Jag gick all-in på en bluff!”

LF: “Herregud!!!”

VAOOK (tänker i – jag skämtar inte – två minuter): “…Trettioåtta…?”

He only married me for my looks!!!