Terapisession med Stephen Hawking, del 1

“Professorn! Professorn! Hallå? Hör ni mig?”

“Vad fan är det?”

“Professorn, du kommer inte tro det, men nu har det hänt igen!”

“Försvann en chokladkaka mitt framför era ögon?”

“Nej, me-”

“Dina tår?”

“Ja fast det var inte de-”

“Jag ser ett smörgåsbord av fel och misstag framför mig. The suspense is killing me.”

“Jag trodde det var ALS:en?”

“…”

“I alla fall. Jag satt uppe till klockan fem i morse och spelade Uncharted II. Just i denna stund firar jag faktikskt fem-timmarsjubileumet av tiden då jag egentligen borde infunnit mig på kontoret.”

“Jag känner på mig att det inte är hela sanningen… Har du något mer du vill dela med gruppen?”

Jag förstår inte vad ni menar!

Det tror jag nog att ni gör. Ni ser i alla händelser mycket skyldig ut.

“Det var bara det, att under en alldeles särskild scen i ett speciellt ljus om man kisade just rätt och var alldeles ensam för den tusende fredagskvällen i rad, så var Nathan Drake helt vansinnigt, oemotståndligt, knädarrande attraktiv. Och jag vet att han bara är en tv-spelskaraktär och inte finns på riktigt…?”

“Ja.”

(knappt hörbart) *Snyft.* “Skit. Allt är bara skit.”

“Du vet att han bara är en tv-spelskaraktär och inte finns på riktigt…?”

“Jag vet att han bara är en tv-spelskaraktär och troligtvis inte finns på riktigt, snörvel, men jag tänkte ändå att jag skulle fotografera av honom på teven.”

“VA?!”

“Ja, jag vet, jag vet, helt sjukt! Jag gjorde det självklart inte, det var bara en impuls. Nä. Nä, det hade jag ju inte kunnat göra.”

“Nä, bevare mig väl!”

“… Det hade jag ju inte kunnat göra, för jag hade redan tagit en massa bilder på honom, som höll på att laddas över till datorn i den stunden… Hallå, vart tror du att du är på väg?”

Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz-zzzzzzzzzzzzzz-zzzzzzzzzzzzzzzzzz

“Fan.”

“Varför har du ens låtit bygga trösklar till rummen?”