Vem vet mest?

Det är söndag. Det är veckans absoluta höjdpunkt. Det är… Vem vet mest?-marathonet!!! Obligatoriska tankar efter varje program: 1) “Ett stort tack till alla tävlande, som lyckades slita sig från Ring P1-linjen i trettio minuter för att göra ett spektakel av sig själva på TV istället!” 2) “Rickard Olsson, älskling, kommer du ihåg att det fanns en tid då vi inte tyckte om varandra? Inte jag heller.” 3) “Men Gud ändå, VAOOK, har du inte bättre saker för dig klockan 14.30 en söndagseftermiddag?” 4) “Nej.” 5) “Sterilisera dig.”

Rickard Olsson: “Vad hette lådan man hyrde av videobutikerna på 80-talet för att kunna spela VHS-band?”

 

VAOOK: “Åh! Åh!! ÅH!!! Vad hette de nu då?! Men suck. Jag kan ju det här, egentligen. Filip skrev ett helt kapitel om precis såna där i ‘Två nötcremé och en moviebox’… Jag har det på tungan… Nä. Helt borta.”

och:

Rickard Olsson: “Vad heter landet?”

 

VAOOK: “Gotla- nej, Åland!!!”

 

Tävlande: “Madagaskar.” *pling*

Who was that pointy-eared bastard? I don’t know, but I like him.

Inte för att jag vill falla tillbaka på “tjej som alltid skyller den aldrig sinande strömmen av känslomässiga debacles på PMS”-rutinen, men… Å andra sidan ville jag ju inte heller vara “ensam tjockis som maniskt gobblar i sig ostkrokar (Ja. Hela påsen. I ett svep. Som en orm.) framför Star Trek” igår kväll, och se bara hur det gick med det. Fail! Fail on me.

Det absolut bästa var nog när Jennifer “menlös” Morrison tackade för sig redan innan titelsekvensen.

Den var bra förresten! Jag ger den fyra ögonbryn-som-får-mig-att-känna-mig-lite-bättre-till-mods-med-min-egna-genetiska-lott av fem möjliga. Filmen alltså, inte rutinen. Den sistnämnda är bara ofrånkomligt ovärdig, som utgången alltid är när man vaggas in i en falsk känsla av självgodhet. Exempel:

TITLE: Mitt liv

 

TAGLINE: Såhär skulle det ju inte bli

 

VERSION: 1.0

 

AV: Vän av ordning och konsekvens

 

SCEN #1000. ST ERIKSGATAN I STOCKHOLM/NATT
<true story> VAOOK och TM promenerar längs gatan efter ännu ett besök hos den lokala dryckesfaciliteten “where everybody knows your name”. VAOOK leder sin cykel för att undvika en balansrelaterad olycka som inte nödvändigtvis måste tillskrivas alkoholen, medan TM låter sin hybris skena vilt eftersom den redan är en trafikolycka. Båda två är på ett synnerligen gott humör, och det ligger en kamratlig och skämtsam stämning i luften. VAOOK har precis tagit en fullständigt verklighetsfrånvänd stolthet i sin förmåga att tänka ut rappa comebacks, eftersom hon för ett ögonblick blandade ihop sin tystlåtna blyghet och kroniska osäkerhet med typ Rosalind Russell i His girl Friday.

 

TM
(lyckas, med hjälp av en enorm viljestyrka, hålla sig för skratt)
Du får ursäkta, VAOOK… (så mycket för viljestyrkan) … men du är faktiskt inte den kvickaste personen jag känner. Nu har du många andra goda kvalitéer som gott och väl väger upp för de-

 

TM stannar upp mitt i en mening när han upptäcker att VAOOK inte längre går bredvid honom. Han vänder sig förvånat om och ser att hon har stannat några meter bort, och där står hon nu och blänger stucket på honom, med en uppsyn som påminner om en rasande tjurs. Han griper tag i hennes cykelstyre och iakttar spänt varje skiftning i hennes ansikte; till hälften roat, hälften klentroget.

 

TM
Okej. Vad är det?

 

VAOOK
Ge mig min cykel. Jag ska hem.

 

TM
Haha, va! Men ge dig!

 

VAOOK
(sammanbitet, med ett obligatoriskt darr på rösten)
Cykeln. Hem.

 

TM
Vad är det med dig?!

 

</true story><fiktion>

 

TM
Är du på väg att börja fyllelipa? (Ett “nu igen” ligger – på goda grunder – i luften, men jag måste säga att hans stränga självkontroll i den här frågan vittnar om en imponerande karaktär)

 

VAOOK
(överrumplat)
I ett av ordets striktare bemärkelser, så: ja. Kanske!!! Men. Jag är på väg att ta till lipen och är helt plakat; jag är inte på väg att ta till lipen för att jag är helt plakat!

 

TM
(tror inte på ett ord av det där)
Mhm. Vad är det som är fel då? Är det-?

 

VAOOK
Nej! (Ja! Gud, ja!)

 

TM
Du är väl inte sur för att det allmänna intresset kring din person har avtagit lite den senaste tiden? Jag menar, vi har ju trots allt umgåtts i princip dagligen i ett och ett halvt års tid, det är väl bara naturligt att man inte tycker att en person är lika spännande längre när man väl lärt känna den ordentligt? Du glömmer att jag har sett dig vakna upp efter en natt med kläderna på i min tv-soffa typ tusen gånger… Det underliga i situationen är ju inte att nyhetens behag har försvunnit – utan att min syn inte har gjort det! Dessutom har jag ju träffat Tantnamn nu, och hon är ju precis som dig… fast snygg och rolig! Du förstår väl vad jag menar, va? Om blotta tanken inte hade varit så absurt skrattretande och löjlig, så skulle jag nästan tro att du var svartsjuk.

 

VAOOK
Tss.

 

(“Tss” är ilsken-kvinna-fylld-av-missräkning-språket för “JAAA, NATURLIGTVIS ÄR JAG SUR OCH SVARTSJUK, FATTARUVÄL!! IDIOT.”)

 

TM
(med en delikat finkänslighet)
Are you… riding the cotton pony? Checking into the Red Roof Inn?

 

VAOOK
NEJJJ och hur vågar du ens?!

 

</fiktion>But of course I was. History, repeat thyself!

VAOOK OUT! *cyklar hem och stänger ner sin förra blogg*

Tjänare på dig!

Hur kunde en människa säga “Tjänare”, efter att ha varit borta utan förklaring i två dagar?

Det var en väldigt passande inledning, tycker jag (Borta med vinden, s. 953). Har varit ifrån bloggsfären i dryga 72 timmar nu, och det kvästa hävdelsebehovet håller redan på att bli min död. Ett beteende som imponerar på ca: ingen. Tog ett osentimentalt farväl av min gamla blogg efter fem års trogen tjänst häromdagen, pga: 1) missräkning 2) fyllerelaterad dramaqueen-ångest (se punkt nr. 1) 3) den sortens romantiserade bild av fenomenet “pånyttfödelse” som endast återfinns hos människor vars nuvarande tillvaro är djupt tragisk 4) namnet.

PS. Jag vet att det egentligen stavas ‘silence’, men… I will not apologize for art!

En tillsynes helt omotiverad bild på Downton abbey-gänget. Om tolv dagar ses vi igen, mina älskade vänner!