För bövelen!!!

Nu räcker det!! Världen behöver fler valpbilder!!! Ska bara kurera mig från denna förkylning (som jag – i ett svagt ögonblick av martyrskap häromdagen – självdiagnoserade som “fästingsmittad virusinfektion”), samt låta det där obligatoriska toapappers-skavsåret under näsan läka så att jag inte längre ser ut som någon som har somnat med ansiktet i salpetersyra, och sedan bär det av till den danska västkusten! FÖR BÖVELEN!!

Sheltieöron

Alltså, förlåt, ledsen, jag ber om ursäkt för min transformation till Miss Livmoder i dessa dagar… snart får jag väl avslag på mitt norrländska visum. Men vem kan klandra mig?!

 

Tangled up in blue

Midsommarhelgen var… helt okej. Missförstå mig inte – den hade verkligen sina toppar (mer om det snart), men tyvärr släpades den även i smutsen redan under fredagsförmiddagen. Jag har en väldigt komplicerad relation till Helsingborg Finans iMac. Det har utvecklats till nåt sorts son-onda svärmodern-förhållande, då den uppträder fläckfritt – på gränsen till inställsamt! – i HFs sällskap, men så fort han vänder ryggen till förvandlas min tillvaro till en japansk skräckfilm. Jag är övertygad om att ifall jag någonsin skulle få för mig att ställa en egen dator på samma bord, så skulle den ganska snart rasa till sin död mot golvet när jag var i ett annat rum. Imacen skulle få det att se ut som en olycka! HF skulle vifta bort mina teorier, och jag skulle börja tvivla på mitt sunda förnuft.

I alla fall! Fredag förmiddag var den på sitt allra jävligaste humör; slängde omkring min teckning över hela skärmen, kastade ut webläsaren till höger, flyttade omkring fönstren och så vidare. En dators motsvarighet till att riva ner tapeterna och slita upp alla skåpluckor, helt enkelt.

“Helsingborg Finans, vad gööööööööör den?! Titta som den håller på! Jag blir tokig! Kom hit och hjälp miiiiig!” brölade jag tillslut.

Det finns få saker som får upp Helsingborg Finans ur soffan en ledig fredagsförmiddag. Att höra mig gnälla om hans dators alla brister och fel – albeit en trevlig omväxling från hans egna – är inte en av dem.

Köp en egen!” fräste han istället, utan att slita blicken från teven. Jag öppnade munnen för att berätta om min dystra framtidsvision, om artificiell intelligens designad för att släcka vår kärlek och driva oss ifrån varandra, men kom på bättre tankar. Som genast blev sämre igen när jag ville flytta omkring dokumentet i Photoshop några centimeter, varpå satdatorn skickade iväg bilden tio decimeter åt helvete.

“Den är helt jävla värdelös!” ropade jag, och slängde oceremionellt ifrån mig pennan, så att den okontrollerat studsade omkring på skrivbordet. Vid ljudet av min darrande röst, på tröskeln till en barnslig gråtattack av frustration och missräkning, slet Helsingborg Finans äntligen blicken från Landet runt. Likt en blodhund hade han vädrat sig fram till en möjlighet att få visa sig lite viktig/förnedra mig, och med sprakande Rhett Butler-ögon reste han sig graciöst ur soffan likt en panter.

“Vad är det du vill veta? Ah, jag förstår, men du glömmer att du sitter på en Mac och att de faktiskt är användarvänliga. Det enda du behöver göra är att stryka pekfingret över musen åt det håll du vill flytta bilden.”

“Ah! Det där var ganska smart, måste jag erkänna.”

Jag har, med varierad dedikation, studerat film i fem år, och är medveten om åtminstone de mest grundliga byggstenarna i historieberättande. Lade ni märke till att jag planterade datorns alla fel och vår uppenbara “personlighetsclash” i början av berättelsen? Jag lät även antyda att vi hade en lång och svår historia tillsammans, kantad av otålighet och onödiga provokationer. Denna information är strängt nödvändig att känna till för att motivera och förklara min nästa handling.

Helsingborg Finans slängde triumferande ifrån sig musen, och var just på väg därifrån när jag på nytt brölade: “Vad gjorde du nu då?!? Herregud, titta!!! Vafan ändrade du för inställning?! Idiotdator!!”

Och med en blandning av irritation och hänförelse förde jag demonstrativt muspekaren över skärmen. När jag styrde den åt höger skyndade den åt vänster, när jag riktade den uppåt rusade den nedåt, och vice versa. En vild skadeglädje, såsom jag aldrig känt förut, ilade igenom min kropp och det krävde hela min vitt omskrivna självkontroll att inte rikta pekfingret mot hans näsa och ropa “In. Your. Face!!”

Utan ett ord sträckte han sig fram, tog tag i musen, såg mig i ögonen, skakade sorgset på huvudet, och snurrade den 180 grader… Sedan fungerade den igen. Intellektuell ridå! Jag uppskattar att jag har tvingats lyssna till hans retsamma hummande av Diana Ross’ Upside down tiotusen gånger under helgen.

Men! Den hade som sagt sina toppar också!!!!! Söndag morgon vaknade jag upp till ~60 nya bilder från min fantastiska uppfödare, och efter det ögonblicket sjöng vi “upside down, boy you turn me, inside out” i duett.

 

It’s the Mama clock, about to rock!

Herregud. Jag sitter och ömsom skrattar, ömsom gråter, i nåt sorts okontrollerat östrogent känslosvall. Hon är så otroligt fin, vår lilla Lizzie. Komplett med en vit instruktionsfläck på hjässan och allt, så man vet var man ska pussa sen! Det kan väl förresten hända att Jonas typ elvaveckorsvalp var på kontoret idag och såg till att fördämningarna brast.

I övrigt kan jag rapportera att varmkorvskonsumtionen har gått överstyr, precis som befarat. Ignatius J Reilly har med andra ord återuppstått på gatorna; en mustasch fattigare men perversiteterna, den imponerande kroppshyddan, the illusions of grandeur, bristen på vanligt folkvett, och den årtids- och etikettoberoende huvudbonaden är fortfarande intakta!

Såg förresten klart Breaking bad häromveckan, och jävlarrrrrrrrrrrrrrrrrr. Funderar på att köpa en Walt White-docka i papp, men det känns som någonting jag kommer ångra när jag blir fattiglus i höst. Samtidigt känns det skönt att veta att hon fortfarande finns någonstans djupt därinne, Anna 1.0, och verkar i kulisserna… när den nuvarande Anna endast har hundar, varmkorvar och Bruce Springsteen på repertoaren.

Ain’t no snooze on the daddy cruise!

Lizzie är nio dagar gammal nu. Hon är den första varelsen jag känner till som har ett alldeles eget gravitationsfält, så om det inte varit för 39 kronor på kontot och greppvänliga dörröppningar hade jag befunnit mig i Danmark just nu.

På tal om 39 kronor på kontot förresten, här är de ansvariga (289:- inkl frakt):

Helsingborg Finans, dina inredningsdagar är räknade! I’m taking over this ship!!