Terapisession

tumblr_meobr1jEXK1qzooxpo1_1280“Mister Bruce!!!”

“O herregud.”

“Vad?”

“Förlåt – förlåt. Jag skulle säga: “Hej” och tänka: “O herregud”… Jag menar, jag skulle säga: “Hej” och tänka: “O herregud! Hej!”. Anna. Här! Igen! O herregud! Hej!”

“Hmm.”

“Det var ett tag sedan! Vi har väl inte setts sen vi möttes i-”

“- går natt. Jag satt i ett hörn och tittade på dig när du sov.”

“Domstolen. Jag tänkte säga domstolen.”

“Potato, tomato! Du, kan jag snacka med dig, half man to complete man?”

“Men lilla vän, varför frågar du, du vet väl att du kan prata med mig om vad som helst? Eller jag menar, du vet väl att du tycker dig kunna prata med mig om vad som helst… när som helst.”

“Vad…? Åh, ska du dra upp den där gamla historien nu igen…! Clarence verkade inte ha någonting emot att jag tog över ceremonin lite. Han sa inte något i alla fall.”

“Han kanske var upptagen? Med att vara död? Och ditt problem krävde förresten inte ens terapi, utan en helt vanlig förpackning tvättmedel. När jag tänker efter verkar de flesta lösningar till dina bekymmer finnas i närmaste välsorterade butik – sallad till exempel. Volymschampoo. Deodorant.”

“Strunt! De problemen bottnar i självkänslan, och alla vet ju att den kommer ifrån-”

“- insidan.”

“- choklad. Men i alla fall. Det är den här dödsångesten, va. Vad göra?”

“Bra fråga. Hur har du bearbetat den än så länge?”

“Tja, det vanliga… Stirrat mycket in i väggar. Odlat en kronisk bekymmersrynka i pannan. Tänkt: “Vad tjänar det till? Varför anstränga sig? Snart är vi ändå döda allesammans” precis JÄMT om precis ALLT. Och, ja, druckit vispgrädde förstås. Men det är nog inte så mycket pga depressionen utan pga its creamy deliciousness.”

“Huh.”

“Och allt man har gjort av sitt liv som man ångrar, sedan. Är det de scenerna som ska spela framför ögonen när man ligger inför döden? Eller kommer jag behöva vrida och vända på huvudet i ett försök se förbi femtio år av Facebook och Whale trail och brittiska fastighetsprogram-”

“… och fanfics…”

“Inte-fanfics-så-mycket. För att få en glimt av livet som hela tiden pågick i bakgrunden?”

“Har du någonsin övervägt att bli en poet?”

“Ja, nu när du-”

“Ge upp den drömmen nu i så fall.”

“Men-”

“Jag menar allvar. Slösa ingen mer tid på det.”

“Åh. Okej.”

“Är det inte bara en tidig trettioårskris då?”

“Jag vet inte. Det känns inte som så. Alla de där ålderskriserna verkar så löjliga; som att de kan botas med en ny bil, en annan frisyr, eller en otrohetsaffär.”

“Skämta inte om livskriser, de kan få fruktansvärda konsekvenser. Som Human Touch-skivan.”

“Ha. Ha. Kul.”

“Pony boy, pony boy. Won’t you be my pony boy? Giddy-up giddy-up giddy-up, whoa. My pony boy”

“…”

“Titta! Ett leende! Det kanske inte får min båt att flyta, men någon någonstans tycker att det där är det vackraste leendet i hela världen.”

“Är det – snörvel – m-m-mina föräldrar?”

“Men är du dum i huvudet, har du sett din syster?”

“Är- är det -snyft- S-S-Snorre?”

“Men är du dum i huvudet, har han sett din syster?”

“Danny Concannon? Nathan Drake!!!”

“Ja… Eller… en tandläkare som går i yachtfunderingar.”

“Eller – åhh!! – Mister Darcy!!!”

“Eller… eller svältande barn som formligen dånar av den oerhörda mängden matrester.”

“Eller Wayne Rooney!!”

“Öp öp öp. Låt oss vara realistiska. Och med det menar jag: låt oss hålla oss till fiktiva karaktärer.”

“Okej då.”

“… Eller Jamie Lannister?”

“Är du dum i huvudet? Har du sett hans syster?”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“… eller OS-vinnaren i sarkasm…”

“Eller! Lydiard Treg-”

“Nejjjjjjjj. Inte Lydiard. Aldrig Lydiard. Skärp dig nu, för fan!”

What a DUMP!!

“Jasså, NU passar det minsann!”

“Ja vaddådå?”

“Mister Bruce! Se inte så oskyldig ut! Även om det är en look som, likt alla andra looks i historien – flås – klär dig ypperligt. Jag behövde ju din hjälp för typ tjugofyra timmar sen!”

“Jamen herregud, jag tänker väl inte skaffa nåt jävla åkband till din känslomässiga berg och dalbana heller! Dina neurotiska (om det inte vore för den totala avsaknaden av finess) woody-allen-inspirerade-dilemmor stup i kvarten är vad du har Mr. Hawking till. Min expertis ska endast konsulteras i nödsituationer.”

“Men det här ÄR en nödsituation! Av monumentala proportioner! Av annandag jul 2004-mått! Du kommer väl ihåg?”

“Hur skulle jag nånsin kunna glömma?!”

“Där satt jag i godan ro vid frukostbordet och läste tidningen, intet ont anandes. Och så upptäckte jag att nån hade druckit upp all julmust!”

“…”

“Fattar du? All julmust – slut. Det fanns bara light kvar!”

“…”

“Och affären öppnade inte på flera timmar!”

“Eh, det var in-”

“-nerligt fruktansvärt, ja!”

“Hrrrm. Vad var det du ville egentligen?”

“Jamen FRAMTIDEN, Mr. Bruce! FRAMTIDEN är på tapeten igen!”

“Herregud. Jag tycker vi har alltför fullt upp med att försök beta av de problem du har just nu för att börja oroa oss för framtiden, håller du inte med? Hållningen, till exempel. Vad hände egentligen där?”

“Mr. Bruce, det var antingen hållningen eller…”

“Eller…?”

“Femton fantastiska timmar Fifa i helgen! Toby Stephens-”

“Tyst!”

“Blev-”

“Ap ap ap ap!”

“Utnämnd till lagkapten i West ham! Uttagen till team of the week tre gånger och team of the month en gång!!”

“Schhhh, nej, nej, nej, nej…”

“Sju mål och ett assist under en och samma match!!!”

“HerreGUD. Ska det här – och nu har jag varit artig nog att inte ens nämna den där intorkade pizzabiten du har burit omkring på tröjan sen i lördags – föreställa ditt bidrag i kampen mot överpopulationen eller?”

“Det är ett krig som utkämpas på många fronter.”

“Nå, jag antar att vi trots allt har gjort vissa framsteg…”

“Vad menar du?”

“Du har ju åtminstone slutat fotografera av teven när du spelar. Jag skulle inte säga att social acceptans är inom räckhåll bara för det, men det är alltid nåt.”

“Kurrrrrr. Mr. Bruce, you’re trying to seduce me, aren’t you? Åh, ser du? Vi är rena rama Frasier och Lilith!”

“Verkligen? En rätt snäv Skålreferens så snart efter ditt lilla utlåtande?”

“… Mr. Bruce, jag…”

“Hark!”

“… har…”

“Jungle sounds!”

“… ett…”

“Animal noices!”

“… problem!”

“Suck… Jag trodde att din magkänsla hade talat?”

“Jamen det var ju innan P.A blev trevlig igen. Och innan jag och Helsingborg Finans hade vårt Destructo Nookie igår.”

“Nookie som i…?”

“Nuclear war. Jag menar, det här skrikandet, namnkallandet, stänga av Xbox:et mitt i en match, gömmandet av personliga egendomar… är det verkligen en miljö som Lizzie bör växa upp i?”

“Vet du, det här påminner mig om den där scenen i Who’s afraid of Virginia Woolf…”

“När Martha säger att George är den enda mannen hon verkligen älskat; den enda som hela tiden lyckas lära sig spelets regler lika snabbt som hon ändrar dem?”

“Jag tänkte snarare på ‘SNAP! It went SNAP!’, men… Och kanske lite på det där obehagliga sättet du har att hela tiden referera till en individ som i själva verket inte existerar…”

“Det är mindre än en månad kvar tills hon föds nu!!”

“Se! Det där leendet, det där sättet att stråla obehindrat, utan en tanke på vad det gör med ditt ansikte, säger mig att du visst har bestämt dig.”

“… Tack, Bruce. Jag menar det.”

“Det ser jag att du gör. Du kniper beslutsamt ihop munnen och sträcker värdigt hakan i luften som om du inte tänker låtsas om att du inte riktigt vuxit i kläderna än varje gång du talar om henne. Det är rätt sött faktiskt. Och jag vet vad du går omkring och oroar dig för hela tiden, och det är verkligen ett slöseri med tid… Hon kommer att vara tokig i dig!”

“Så… Hur är det mellan dig och Patti? Inga fnurror på den äktenskapliga tråden?”

“Du är hopplös. Jag går nu.”

Hon kommer aldrig kunna ge dig några fler barn!!!”

“Hejdå.”

“Det där gick bra, tycker jag. Nu: lite Valborg-bilder!”

Broken? Good God, man, it’s a bag of bones!

20120409-132908.jpg

“Mr. Bruce! Jag har ett problem!”

“Gud bevare mig! Vänta tills jag kommit ut ur duschen, åtminstone!”

“Finns det plats för en till, häh häh?”

“Ja.”

“Really?”

“Ja. En till. Inte det väntrum av gastric bypass-patienter du tycks ha draperat dig själv med under dina kläder. Och vad hände egentligen med dina sessioner med Mr. Hawking?!”

“Tss! Den rullande benhögen på hjul, what good has he ever done?! Nej, old Mr. Melting face får gott finna sig på avbytarbänken ett tag. Det här ärendet kräver en kvalificerad snnnhjärna!”

“…”

“…”

“Vad har du gjort med honom?”

“Ingenting!!”

“…”

“Ingenting annat än att jag sade: “So you think you’re soooo smart? Well…” och så körde jag ner honom i källaren, ställde rullstolen framför trappan, lade larmknappen längst upp, och tillade: “SOLVE THIS, Einstein!!!” Sen gick jag.”

“…”

“Det var för två månader sen…”

“…”

“Det är en konstig lukt i lägenheten, nu när du säger det…”

“…”

“… But then again, that could be me…”

“…”

“Mr. Bruce! Jag har ett problem!”

“Anna, älskling, du har 74 problem. Och då pratar jag bara om din… Din… Uh… Det du har på dig nu, vafan det nu är. Ska inte du på en fancy fest på fredag förresten? Hur ska det gå? Hur, hur, hur?”

“Inte alls. Jag tänker stanna hemma och ta upp mitt Age of Empires 2-spelande!”

“Knock knock.”

“Eh… Who’s there?”

“Charles Manson. Jag skulle vilja ha min personlighet och mina people skills tillbaka.”

“Haaaaaaa! Men du vet vad jag pratar om va?”

“Var är min handduk?”

“Vi har ju trots allt diskuterat problemet i åtskilliga timmar det senaste året. Folk kommer säga att jag borde tänka mig för.”

“Jag hade kunnat svära på att jag la den här…”

“…att jag kastar bort lyckan med båda händerna och sträcker mig efter något som aldrig kommer göra mig lycklig.”

“Kommer det att göra dig lycklig?”

“Den lyckligaste människan på jorden.”

“Then there’s your answer. Det är som jag säger i min låt “It’s my life” – “it’s my life and I’ll do what I want. It’s my mind and I’ll think what I want”… Det är ditt liv. Gör vad du vill med det!”

“Tekniskt sett är det The Animals låt, men jag förstår vad du menar. Innan du adopterade den var det bara ett livlöst skal. Du gav den en själ.”

“Not A soul, THE soul. Jag har tre råd att ge dig. Lyssna noga, för detta är fan kylskåpsmaterial!

1. “Darkness is a meditation on where are you going to stand? With who? Not forsaking your own inner life force. How do you hold on to those things? How do you do justice and honor those things? What’s the part of life you need to compromise? What’s the part of life where you can’t compromise, where you’ll lose yourself if you do?”

2. “The success brought me an audience, but it also separated me from all the things I’ve been trying to make my connections to my whole life. And it frightened me because I understood that what I have of value is at my core and that core was rooted in the place I’d grown up, the people I’d known, the experiences I had. If I move away from those things… to go about your life as you desire, without connection… that’s where a lot of the people I admired drifted away from the essential things that made them great. More than rich, more than famous, more than happy, I wanted to be great!”

3. “Your artistic instinct is what you’re going on; your artistic intelligence hasn’t been developed yet. Hopefully that increases and develops over a long period of time, which gives you an ace to play down the road – you know – as you get older. But at the time, I’m going on artistic instinct and… that’s a wide open game. So I’m following all kinds of paths and all kinds of roads and all I’m going is: “That doesn’t feel right!”, “That doesn’t feel right!”, “That doesn’t feel right!”

(gasp) “Det är precis vad min bästa vän sa en gång!! “Jag tror på att agera direkt på magkänsla… Allt det där andra är bara sunt förnuft!” … Fast när han sa det lät det förstås bara roligt. Roligt, och kanske en smula enfaldigt.”

“It’s all about the delivery, baby.”

“Men så tänker jag att jag kanske blivit bortskämd. Att det är så lätt att glömma bort hur bra man har det. Att saker och ting inte alls behöver lösa sig automagiskt, bara för att det alltid har gjort det hittills. Att mamma och pappa kommer att bli galna. Det här med att vara förnuftig kanske inte är så dumt trots allt.”

“Kanske det. Men vad säger magkänslan?”

“That doesn’t feel right. That doesn’t feel right. That doesn’t feel right!!”

“…”

“Tack Bruce. Nu känns allt mycket bättre.”

“Nå. Var det något mer?”

“Nej. Jo!! Gamla Lydiard Tregoze av alla människor var tillbaka och avlade en visit i mina tankar igår natt. Vilket – naturligtvis – är HEEEEEELT SJUKT. Vad fan ska jag göra åt den saken, egentligen?!”

“Herregud. Dra inte in mig i ännu ett avsnitt av evighetssåpan som är ditt liv, tack. Det där trasslet får du försöka reda ut på egen hand.”

Terapisession med Stephen Hawking, del 2

“Houston, forget that other thing!”

“Va-Hu-Ve-?”

“This is not a drill. I repeat, this is not a drill.”

“Va-”

“Please, don’t get up on my account! Skämta ba!”

Vad gör du? I mitt sovrum? Mitt i natten?!”

“Äh, professorn! Det är fullt naturligt att ha kvinnor hos sig mitt i natten! Oh, right… You wouldn’t know anything about that…”

“…”

“Magistern, du anar inte! Jag har ett problem.”

“Testa att först lägga dig på golvet och dra in mage-”

“Nej, de-”

“Man kan även linda plastfolie runt midjan under klädern-”

“Jo, fas-”

“Undvik randigt!”

“Men ja-”

“Vet du hur man kommer till Narnia? Det finns en speciell punkt allra längst ner i halsen, om du trycker på den med pekfingret så-”

“Professorn! Nu är du på väg att somna igen. Det ser jag på dina ögon.”

“De ser ut såhär.”

“Oups. Hehe. Men om jag bara skulle ta och…”

“Nej! Sluta peta!”

“Men om jag bara…”

Sluta, sa jag!! You’re only making it worse!”

“Jag håller på att förgås av hundlängtan förstår du. Jag började till exempel gråta igår när jag såg ett par hundar leka på ängen, och sedan brast det nästan igen när jag mötte den finaste bullterriern någonsin vid ett övergångsställe…  Och idag har jag suttit i tre timmar och tittat på border collies framför Youtube.”

“Jaha, och vad är problemet?”

“Ja, jag och Långa farbrorn har ju en överenskommelse. Jag måste väga 60 kilo innan sommaren (samt lova att dammsuga lägenheten minst tre gånger i veckan), annars blir det ingen liten Lizzie.”

“God jul. Hur mycket väger du nu?”

“PROFESSORN! Det var det värsta!! Pffs! Att du ens har ma-! Blotta ta-! Det skulle jag aldrig tala om för en levande själ! Inte så länge jag lever. Den hemligheten tar jag med mig till graven. Tss. YOU SNEAKY MOM!!”

“Nähä. Hur mycket måste du gå ner då?”

“Ja ungefär t-AAAAAAHAHAAA I see what you did there! Det är visst inte för inte som du kallas för Stephen ‘En-av-vår-tids-största-genier’ ‘Wanking claw’ Hawking!”

“Vad har du ätit i helgen?”

“Ehhh… Förlåt?”

“Vad. Har. Du. Ätit. I. Helgen?”

“Ehhh… Igår åt jag: ostkaka med glass och lingonsylt, blåbär med glass, ett äpple och fyra cider på Dovas. Och idag har jag ätit: en påse ostkrokar, en halv apelsinchokladkaka, bandspaghetti, resten av chokladkakan, och en liter apelsinjuice. På en kvart.”

“Fort! Ring NASA!”

“Jag vet, jag är ett GENI!!”

“Nej, jag har hittat en ny himlakropp!”

“Var?!?! Åh. Ha. Ha. Kul.”

“Hur mycket kostar en valp?”

“15 000 plus en månadskostnad på kanske 1 000.”

“Och hur mycket pengar har du just nu på ditt konto?”

“1 988 kronor…”

“Nej, nej, jag menar, hur mycket pengar har du om du räknar med ditt sparkonto?”

“1 988 kronor…”

“Ah. Sss. Och hur mycket pengar har du EGENTLIGEN, när du betalat dina skulder?”

“Minus 1 412 kronor…”

“O herregud, och det är inte allt ser jag!”

“Vad menar du?!”

“Oh please. Att försöka dölja enfald i det ansiktet är som att gömma en elefant i en mingvas-affär! Seså, berätta allt.”

“Jag har köpt The Pertwillaby Papers för 255 kronor.”

“… Det kan jag ändå förstå. Garanterat en fantastisk läsupplevelse! Tecknarstilen är förvisso långt ifrån perfektionerad i det här tidiga stadiet, men man kan tydligt se den enorma potentialen i varje streck… Dessutom verkar den inte gå att köpa någon annanstans I HELA VÄRLDEN, annat än på Amazon där de vill ha typ 900 bagis för ett begagnat ex.”

“… Och Serenity…”

“Men SATAN I HELVETE!! Den har du ju redan!! Om du så mycket som andas något om att ‘omslaget var snyggt’ så ska fan huvuden rulla, hör du det!”

“But just look at it! It’s so boootifoll.”

“Norman Bates ringde, han ville ha sin titel tillbaka…”

“… Och Zelda Skyward Sword…”

“Jag hörde i och för sig någon på IGN kalla det för det bästa Zeldaspelet hittills, men att gå och köpa Limited edition-utgåvan känns väl ändå en aning smaklöst i din nuvarande situation?”

“Sen är det inget mer! Lovar! Inget mer, annat än att jag DÖR om jag inte får köpa ett Playstation 3 snart. Låt mig citera den visa mannen på Lyxfällan häromveckan: ‘Ni kan sälja stereon och surroundljudet, det är ändå bara SKIT ALLTSAMMANS! Men inte tv-spelen! Jag vill inte leva utan mitt Xbox och mitt Playstation 3! De är allt jag har!!’ Programledaren: Men du har ju fru och barn! Vis man på Lyxfällan:  *OTRÖSTLIG, GÄLL GRÅT UTE PÅ BALKONGEN*”

“Okej, okej, om du får köpa ett Playstation 3 också, är du nöjd sen?”

*Snyft, snyft* “… Nej…”

Nej?!?

“Mitt liv är inte komplett utan Uncharted 3: The explorer edition, för 2 000 kronor!”

“That’s it! Ut! Ut härifrån!”

“Men- Actionfiguren!”

“Stick! Försvinn! Jag vill inte se dig mer!”

“Så…”

“Hör du vad jag säger! Jag ringer polisen!”

“…oerhört…”

“Se! Jag trycker på knappen nu! Om några sekunder är hundarna här!”

“… attraktiv…!”

“Ut! Hit the road, Jack! Försvinn ur min åsyn!”

“Men… alla ostkrokar… chokladen… en burk lingonsylt på två dagar…”

“Ja?”

“Jag kommer ju behöva rulla ut!”

“Och?”

“Det var ju det här med trösklarna igen… Varför, Stephen? Varför?”

Terapisession med Stephen Hawking, del 1

“Professorn! Professorn! Hallå? Hör ni mig?”

“Vad fan är det?”

“Professorn, du kommer inte tro det, men nu har det hänt igen!”

“Försvann en chokladkaka mitt framför era ögon?”

“Nej, me-”

“Dina tår?”

“Ja fast det var inte de-”

“Jag ser ett smörgåsbord av fel och misstag framför mig. The suspense is killing me.”

“Jag trodde det var ALS:en?”

“…”

“I alla fall. Jag satt uppe till klockan fem i morse och spelade Uncharted II. Just i denna stund firar jag faktikskt fem-timmarsjubileumet av tiden då jag egentligen borde infunnit mig på kontoret.”

“Jag känner på mig att det inte är hela sanningen… Har du något mer du vill dela med gruppen?”

Jag förstår inte vad ni menar!

Det tror jag nog att ni gör. Ni ser i alla händelser mycket skyldig ut.

“Det var bara det, att under en alldeles särskild scen i ett speciellt ljus om man kisade just rätt och var alldeles ensam för den tusende fredagskvällen i rad, så var Nathan Drake helt vansinnigt, oemotståndligt, knädarrande attraktiv. Och jag vet att han bara är en tv-spelskaraktär och inte finns på riktigt…?”

“Ja.”

(knappt hörbart) *Snyft.* “Skit. Allt är bara skit.”

“Du vet att han bara är en tv-spelskaraktär och inte finns på riktigt…?”

“Jag vet att han bara är en tv-spelskaraktär och troligtvis inte finns på riktigt, snörvel, men jag tänkte ändå att jag skulle fotografera av honom på teven.”

“VA?!”

“Ja, jag vet, jag vet, helt sjukt! Jag gjorde det självklart inte, det var bara en impuls. Nä. Nä, det hade jag ju inte kunnat göra.”

“Nä, bevare mig väl!”

“… Det hade jag ju inte kunnat göra, för jag hade redan tagit en massa bilder på honom, som höll på att laddas över till datorn i den stunden… Hallå, vart tror du att du är på väg?”

Bzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz-zzzzzzzzzzzzzz-zzzzzzzzzzzzzzzzzz

“Fan.”

“Varför har du ens låtit bygga trösklar till rummen?”