Visserligen ingen krona, men det berodde bara på att han hade glömt den ovanpå soppåsen när han gick hemifrån.

Sssss… Näää-eee!

Kungen hade tydligen dividerat färdigt med tv-folket, för nu såg han sig hastigt omkring igen och satte sedan kurs mot Agneta och mig där vi stod och hängde nedanför podiet.

– Han kommer hitåt.

– Det verkar inte bättre.

– Skall man bocka eller ta i hand? Du skall väl niga förresten?

– Jag? Niga? Aldrig. Jag niger inte för någon. Jag neg för fröken när jag började i skolan för tjugofem år sedan. Det misstaget gör jag inte om. Det tog mig flera månader att ändra på statusförhållandena mellan oss. Alltihop för en kort sekunds nigande.

Så sa Agneta. Och så kom kungen fram till oss, log med hela ansiktet, och gick ned i en utsökt koreograferad reverens framför Agneta. Därefter tog han hennes hand i sin, förde den mot sina läppar i en markerad kyss, och sa:

– Sådana förtrollande vackra ögon fröken har.

Varpå han materialiserade fram en röd ros och räckte över till henne. Då neg Agneta för andra gången i sitt liv. Sedan stod hon bara där med ett av de mest harmlösa leenden jag någonsin haft missprivilegiet att behöva åvittna, oförmögen att röra sig. Det blev jag, den ständige sekreteraren i Sveriges situationsräddarkommité, som fick träda in i handlingen genom att presentera oss för majestätet.

– Jo, det är ett par saker jag skulle vilja fråga er, började kungen.

– Den här blomman måste i vatten, utropade plötsligt Agneta, och störtade iväg allt vad tygen höll. Hon blev väl nervös förstås, stackarn. Kungen och jag tittade efter henne.

– Det är till att kunna handskas med damer, sa jag.

– Äsch. Jag fick ett ryck. Jag hittade den där blomman i vagnen, ingen aning om var den kom ifrån, och så tog jag med den, för en blomma kan man ju alltid ha nytta av. Och det hade jag ju. Men hon har verkligen vackra ögon. Jag menade vad jag sa.

Jag förhöll mig lite avvaktande. Vet inte varför. Det bara kändes bäst så. Innerst inne var jag nog rädd för att ryckas med i samma rojalistiska eufori som Agneta drabbats av. Där hade han skaffat sig en vän av kungahuset för livet.

– Jo, visst. Det var bra gjort. Men du, har du kommit hit för att demonstrera, eller? Det verkar ju inte speciellt kungligt?

– Nej, det är klart…

Och som en Guds fristående gåva till ingenting började vi båda tänka på annat, och kom av oss. Kungen tänkte på isbjörnsnosar och jag tänkte på Paul McCartney.

(Angående att slå upp en sida på måfå – i det här fallet nr 220 i ‘Fjäriln vingad‘ av Stefan Eriksson – och älska det man läser)