Såg en riktigt gastkramande thriller för några veckor sedan, om tolv stycken själlösa skal som vandrade omkring på jorden likt vanliga människor – men i själva verket var de levande döda. Får fortfarande kalla kårar bara jag tänker på det. Minns inte vad den hette, men enligt Helsingborg Finans hade jag fastnat framför “Vem vet mest – universitetsveckan”. Bland annat var det en läkarstudent som fick frågan: vilket stjärntecken?

… och svarade (wait for it, waaaaaaait for it!!!) ”Vintergatan”. Alltså. Ärligt talat. <Dr Mengeles väntrum.

Låt mig istället berätta om min nya programkärlek!!! QI! Jag och Helsingborg Finans “skulle bara se nåt avsnitt”, och - vips! – var klockan halv tre på natten. Men kunde jag inte sälja in konceptet till Hannes på fyllan, så tänker jag knappt ens försöka med er. Programledaren heter i alla fall Stephen Fry, skaparen John Lloyd (som skrev Meaning of Liff tillsammans med Douglas  Adams), och man lär sig mycket fascinerande saker som att man t ex inte kan gå på vatten, men däremot på vaniljsås.

- What begins with A, has six Cs, and no Bs?
- Is it the Welsh alphabet?

- How do otters kill crocodiles?
- Softly with their songs.

- In 1900 there was a sport where Britain won a gold medal, in which the only other country that competed was France. Can you imagine what that might have been?
- Arrogance?

- They built the station next to the power station you see there, which is the third worst eyesore in the country. Do you know what the first one was?
- [in a posh accent] People! Public people! Working classes! Poorly groomed servants! The ill-bred ponies! That Blair fellow!

Känns som att jag kommer behöva stuva om i “Manliga män som gråter”-listan efter torsdagens West Wing-avsnitt…

HAHA!!! Någon gång då och då (och ca: jämt sedan man stiftade bekantskap med Aaron) får man uppleva något som är så hisnande fyndigt och subtilt att man ögonblickligen måste låta inspirationsruset och mindervärdeskomplexet gå upp mot varandra i ringen. I det här fallet: Parks and recreation.

Flashback Leo loves hugs!

Var ute en sväng med Hannes igår kväll, vilket var mycket trevligt. Han höll en lång föreläsning om strängteorin, dimension 4-9, Big bang och imaginära tal, och jag nickade storögt åt allt han sade och andades hänfört: “Jag förstår!” (alternativt: “Jag förstår att det inte går att få mig att förstå!”) som om jag vore under hypnos. Nu minns jag inte ett ord av det… vilket bara garanterar att nästa utekväll kommer att bli minst lika fascinerande!! Tyvärr valsade det in ett gäng på sju-åtta unga tjejer som satte sig bredvid oss, och sen skulle det tamigfan springas på toaletten, skrikas och sittdansas till dess att varenda liten droppe fredagsglädje hade kramats ur våra kroppar.

Justja. Det är därför jag inte gillar tjejer! They lack a certain little thing called integrity and self respect… 

När Hannes gick på toaletten strax innan vi skulle gå kom det fram en 45-årig man (Bob Ross heroinberoende lillebror) och satte sig mittemot. “Så… var kommer du ifrån? När folk frågar mig det brukar jag svara att jag är ‘Tellusian‘, höhöhö!”

… Justja. Det är därför jag inte gillar människor överhuvudtaget!

Hundar. Because you’re worth it!

Please leave a message after the beep.

“Mr. Bruce? Mr. Bruce? You magnificent son of a bitch! Hör du mig? Resten av världens artister ringde, de ville att du skulle sänka ribban lite så att de också får vara med och leka. Ta onsdagens setlist till exempel;

- Bishop Danced för första gången på 29 år (“Never been played outside this building except one other time when I was a baby child. Even some of the fans are gonna go: ‘Huh? Wha? Ha? Honey, what’s happening?! I don’t know!’”)

- Talk to me

- It’s hard to be a saint in the city

- The Weight, som en hyllning till Levon Helm

- avslutningen med Rosalita och Tenth avenue freeze-out efter varandra!

Jag menar… Herresatansjävlar, Mr. Bruce! Du inser väl att våren 2012 kommer att gå till historien som tidernas längsta förspel (sidorna 1-~830 i Borta med vinden samt säsong 1-7 av West Wing undantaget)?”

Avdelning: originella rubriker.

I början av mars fick jag en ny bordskompis på jobbet, och Emil hette han. När Andreas först annonserade detta nytillskott flödade superlativen på ett sätt som världen inte skådat sedan Markus Larssons recension av den andra Ullevi-kvällen 2008… Medan man satt och lyssnade till de helt skamlösa lovorden började man:

1) otåligt snegla ner på klockan

2) tvivla en aning på sitt eget människovärde

3) och desto mer på Andreas sexuella läggning

Han gjorde det lite svårt för oss vanliga dödliga att äntra presentationsscenen efter honom, helt enkelt. Men då handlingar talar högre än ord så:

TITLE: Mitt liv

TAGLINE: Såhär skulle det ju inte bli

VERSION: 1.2

AV: Vän av ordning och konsekvens

SCEN #1102. INT. KONTORET PÅ RIDDARGATAN, STOCKHOLM/DAG

VAOOK står på huk framför ett av skafferierna och inspekterar Ballerinakexpaketet som bara ligger där vecka ut och vecka in och retar gallfeber på henne. Vems är det och vad gör det där och varför öppnar ingen det snart?!? (Little does everyone know att VAOOK redan har ätit upp hela paketet en gång tidigare, i ett enda svep, som en orm, och sedan ersatt det nästa dag) VAOOK ger paketet en lätt knuff med ena fingret, och någonting – förmodligen en liten förändring i densiteten – säger henne att nåt är annorlunda den här gången. Någon har öppnat paketet, tagit EN kaka, och sedan lagt tillbaka det.

VAOOK

Gasp!

VAOOK
(till Emil och Hannes)

(Återger inlevelsefullt hela historien, med en tjockis barnsliga fascination över hur det överhuvudtaget kan existera en sån sparsam liten fågel till människa, som tar en enda kaka och sedan nöjer sig med det!)

SCEN #1102. INT. KONTORET PÅ RIDDARGATAN, STOCKHOLM/KVÄLL

Några timmar senare. Fortfarande i en hukande position framför skafferiet.

VAOOK

(med munnen full av Ballerinakex)

Jvl kx!!! STN!!! Umpf! Men – glurp – å – umpf – smask – hff – JVL – smask – uff – hrrr – GOTT! umpf

EMIL

Anna… Jag måste berätta en sak för dig. (Följt av långt brandtal där han erkände att det var han som öppnade paketet, men att han gjorde det för min skull efter att ha följt min inre kamp under en längre tid. Han visste att en enda spricka i fasaden, ett enda kex, skulle vara tillräckligt för att dammen skulle brista, och kastade sig således framför den kulan. Snörvel!)

Är ganska säker på att den här sortens uppoffringar ligger alldeles intill “donera ett organ” och “hjälpa till att förstöra The One Ring i Mordor” när SAOL definierar ‘sann vänskap’.

“Jag gjorde det för din skull, Frodo!! Bara för din skull.”

“Glufs – slafs – smask – uff – hrrf – Tack! – slafs – smask – glufs – glufs. Harunå – svälj – fler eller?”

“Jasså, NU passar det minsann!”

“Ja vaddådå?”

“Mister Bruce! Se inte så oskyldig ut! Även om det är en look som, likt alla andra looks i historien – flås – klär dig ypperligt. Jag behövde ju din hjälp för typ tjugofyra timmar sen!”

“Jamen herregud, jag tänker väl inte skaffa nåt jävla åkband till din känslomässiga berg och dalbana heller! Dina neurotiska (om det inte vore för den totala avsaknaden av finess) woody-allen-inspirerade-dilemmor stup i kvarten är vad du har Mr. Hawking till. Min expertis ska endast konsulteras i nödsituationer.”

“Men det här ÄR en nödsituation! Av monumentala proportioner! Av annandag jul 2004-mått! Du kommer väl ihåg?”

“Hur skulle jag nånsin kunna glömma?!”

“Där satt jag i godan ro vid frukostbordet och läste tidningen, intet ont anandes. Och så upptäckte jag att nån hade druckit upp all julmust!”

“…”

“Fattar du? All julmust – slut. Det fanns bara light kvar!”

“…”

“Och affären öppnade inte på flera timmar!”

“Eh, det var in-”

“-nerligt fruktansvärt, ja!”

“Hrrrm. Vad var det du ville egentligen?”

“Jamen FRAMTIDEN, Mr. Bruce! FRAMTIDEN är på tapeten igen!”

“Herregud. Jag tycker vi har alltför fullt upp med att försök beta av de problem du har just nu för att börja oroa oss för framtiden, håller du inte med? Hållningen, till exempel. Vad hände egentligen där?”

“Mr. Bruce, det var antingen hållningen eller…”

“Eller…?”

“Femton fantastiska timmar Fifa i helgen! Toby Stephens-”

“Tyst!”

“Blev-”

“Ap ap ap ap!”

“Utnämnd till lagkapten i West ham! Uttagen till team of the week tre gånger och team of the month en gång!!”

“Schhhh, nej, nej, nej, nej…”

“Sju mål och ett assist under en och samma match!!!”

“HerreGUD. Ska det här – och nu har jag varit artig nog att inte ens nämna den där intorkade pizzabiten du har burit omkring på tröjan sen i lördags – föreställa ditt bidrag i kampen mot överpopulationen eller?”

“Det är ett krig som utkämpas på många fronter.”

“Nå, jag antar att vi trots allt har gjort vissa framsteg…”

“Vad menar du?”

“Du har ju åtminstone slutat fotografera av teven när du spelar. Jag skulle inte säga att social acceptans är inom räckhåll bara för det, men det är alltid nåt.”

“Kurrrrrr. Mr. Bruce, you’re trying to seduce me, aren’t you? Åh, ser du? Vi är rena rama Frasier och Lilith!”

“Verkligen? En rätt snäv Skålreferens så snart efter ditt lilla utlåtande?”

“… Mr. Bruce, jag…”

“Hark!”

“… har…”

“Jungle sounds!”

“… ett…”

“Animal noices!”

“… problem!”

“Suck… Jag trodde att din magkänsla hade talat?”

“Jamen det var ju innan P.A blev trevlig igen. Och innan jag och Helsingborg Finans hade vårt Destructo Nookie igår.”

“Nookie som i…?”

“Nuclear war. Jag menar, det här skrikandet, namnkallandet, stänga av Xbox:et mitt i en match, gömmandet av personliga egendomar… är det verkligen en miljö som Lizzie bör växa upp i?”

“Vet du, det här påminner mig om den där scenen i Who’s afraid of Virginia Woolf…”

“När Martha säger att George är den enda mannen hon verkligen älskat; den enda som hela tiden lyckas lära sig spelets regler lika snabbt som hon ändrar dem?”

“Jag tänkte snarare på ‘SNAP! It went SNAP!’, men… Och kanske lite på det där obehagliga sättet du har att hela tiden referera till en individ som i själva verket inte existerar…”

“Det är mindre än en månad kvar tills hon föds nu!!”

“Se! Det där leendet, det där sättet att stråla obehindrat, utan en tanke på vad det gör med ditt ansikte, säger mig att du visst har bestämt dig.”

“… Tack, Bruce. Jag menar det.”

“Det ser jag att du gör. Du kniper beslutsamt ihop munnen och sträcker värdigt hakan i luften som om du inte tänker låtsas om att du inte riktigt vuxit i kläderna än varje gång du talar om henne. Det är rätt sött faktiskt. Och jag vet vad du går omkring och oroar dig för hela tiden, och det är verkligen ett slöseri med tid… Hon kommer att vara tokig i dig!”

“Så… Hur är det mellan dig och Patti? Inga fnurror på den äktenskapliga tråden?”

“Du är hopplös. Jag går nu.”

“Hon kommer aldrig kunna ge dig några fler barn!!!”

“Hejdå.”

“Det där gick bra, tycker jag. Nu: lite Valborg-bilder!”

Då jag är av åsikten att människovärdet bör baseras inte så mycket på ens handlingar och värderingar som vilka tv-serier man följer, så ville jag bara säga att jag och Helsingborg Finans ska ge Once upon a time en chans ikväll. Trots att Jennifer Menlös Morrison har huvudrollen. (Den uppoffringen säger så mycket om min osjälviska natur att jag borde vara säker hur nu “the guys in charge” än definierar termen.)

A manifestivus for the rest of us! Det är nog inte så många som känner till det här (vilket inte så mycket beror på en generell ovilja att prata om det, som min fruktlösa jakt efter ett villigt auditorium), men jag håller ju på att författa mitt Magnum opus. Det stora UST-manifestet. En modern motsvarighet till biblioteket i Alexandria, fast med vår generations samlade fanfic-kunskaper istället! Helsingborg Finans fick höra ett litet utdrag ur kapitel tre igår, och han skrattade – hör och häpna! – högt och tillade förvånat: “Det var faktiskt riktigt bra!” (vilket i HF-mått mätt motsvarar en mellan sju och åtta minuter lång stående ovation)

Tvtropes.org är förresten mitt käraste go to-place när jag researchar; om du trodde att “UST” i sig var en fackterm som har “defended my virginity” sedan gymnasiet, så tänk om! Har, bara sedan igår kväll, utökat min vokabulär med: ”Shut up kiss”, “Love at first punch”, “Slap-Slap-Kiss”, “The Masochism Tango” och min personliga favorit: “Destructo Nookie”.

// Mvh Perpetually bereft of companionship